Oktoberkväll. Lätt duggande, en kall bris inramar sammanhanget. Idyllisk småländsk småstad. En ung man går längs åpromenaden och sparkar i de fallna löven från alar, bokar och björkar. Det är mörkt ute, han syns knappt i sina svarta adidasbyxor och svarta huvtröja. En orolig ådra i hans konstitution har drivit på honom att ge sig ut och spankulera i den kulna kvällen. Det är som en jättegammal film där allt flimrar förbi. Det är ömsom mörker, ömsom ljus från gatlyktorna. Mannen stirrar stint i backen, som ett trotsigt barn tar han sig fram längs med ån. Detta är middagshöjden på en annars väldigt trälig onsdag. Jobbet är en återvändsgränd, gnager på hans själ där han står i arbetslinjen. Han har högtflygande drömmar om att rappa och skriva texter.
”-Down on your knees, bow to the king, you but a servant, obey and kiss the ring, motherfucker!”
Han mumlar fram orden och gestikulerar som han sett Eminem och andra storheter göra.
Men han är visst inte ensam längre, han ser en människogestalt på avstånd komma gåendes mot honom. Han drar genast åt sig armarna och tystnar, han skäms lite samtidigt som det är en smula skrämmande att en främmande gestalt närmar sig. Klockan är ändå rätt mycket vid det här laget.
Mannen börjar ofrivilligt att hänge sig åt s.k. manual walking. Det vill säga att han tänker på och lägger fokus på hur han går vilket i sin tur leder till att han går lite stappligt och ostadigt.
De två människorna närmar sig varandra likt två skepp i natten, måtte de inte kollidera med varandra eller på något sätt störa den andres färd. Nu är de riktigt nära varandra. Det börjar gå upp för mannen att den andre inte är en rånare eller våldsman, nej, det är Emmy, en tjej som han träffat på förut under kvällsliga promenader.
-Hej Emmy! säger han torrt och försöker verka lite ointresserad och distanserad, han sparkar lite i löven.
-Hej Alex, är du också ute och tar en nypa frisk luft?
-Behövde röra på mig. Han halar fram ciggpaketet ur fickan, Marlboro Gold korta. Skakar fram en pinne och håller fram asken mot Emmy.
-Tack söt! Men jag har egna. Hon plockar fram en Marlboro beyond, du vet sådana chick smokes, smala som tusan.
De röker ett tag och bara står där i varandras sällskap, i tystnad. Det är ingen obekväm tystnad, Alex vet att han när som helst kan plocka fram något att konversera kring, t.ex. hur dräpande hans arbetsdag varit. Hon känner det samma fast med skillnaden att hon diggar sitt jobb.
-Ska vi gå en bit ihop?
-Ja tack gärna, jag känner mig en smula ensam i afton. Vi går mot ditt håll säger Alex.
-Jag är ledig i morgon så det gör inget om klockan rinner iväg en smula.
-Okey nice, ska vi ta Rådmansgatan och sedan neråt?
-Det blir bra, du får styra så följer jag bara med.
Alex har alltid varit en smula förtjust i henne, tycker att hon är så fruktansvärt vacker att hjärtat bara vill sprängas ut ur bröstet. Hon ser på honom som en pålitlig vän, någon man kan prata med om allt.
De börjar sakta gå, han slutar sparka i löven, hon märker det och sparkar lite löv på honom bara för att djävlas. Alex skrattar lågmält, lite förläget.
-Vad ska man annars ha geggiga höstlöv till?
-Eller hur!
Alex sätter sig på huk, drar ett stadigt bloss på cigaretten och plockar upp en näve full med löv.
-Titta här!
-Vad är det?, frågar hon nyfiket. Då trycker Alex löven i ansiktet på henne, inte våldsamt, gnuggar bara lite försiktigt och brister ut i ett stort skratt.
-Det ska du få fan för! Jag som tänkte bjuda på ett glas rött, nu blir det Flux i stället för att städa din stora trut!
-Don’t hate the player, hate the game, yo! Jag följer dig hela vägen hem som en äkta gentleman, ett glas rödskjut är väl det minsta man kan önska?
-Okey, men du får bära mig en bit då för jag har ont i fötterna.
Så fick det bli, Emmy skuttade upp på Alex rygg och tog tag under armarna och kring bröstkorgen medan Alex höll om hennes ben. Det måste ha sett rätt lustigt ut men småstadsnätter saknar ofta vittnen.
I en hel kilometer bar han henne, likt en sann hjälte, en kämpe. De var så tätt sammanflätade att hon kunde känna hans muskler när de höll på att ge vika och när han hoppade till för att få upp henne en bit högre på ryggen. Han hade aldrig accepterat ett sådant slit i arbetslivet men för henne gjorde han det utan att blinka. Kvällen kändes väldigt ödesmättad för honom. Han kämpade med sina demoner, låg självkänsla, ångest, självmordstankar. Han betraktade inte livet som något särskilt värdefullt men just i kväll var det annorlunda. Endast en kvinna kan andas liv in i en mans tillvaro på det viset. Men var så säker, lika snabbt som andetaget kan det ryckas bort.

Väl framme vid hennes hus lät han henne glida ner på marken. Han pustade ut, hon skrattade, med honom, inte åt honom. Äventyret var deras, lika delat. Huset var ett lägenhetshus från 60-talet. Fasaden var grönmålad men i mörkret såg den rått mörkgrå ut. En gnutta spöklikt. Hon knappade in portkoden och de tog trapporna upp. Det är sådana där väl tilltagna trappsteg så även en storfot kan sätta ned hela foten. Bekvämt, tänkte han.

Alex kände sig åter igen fånig då han oroade sig för att hans fötter skulle lukta surt. Hon hade inga bekymmer i världen och kvittrade glatt åt Alex att slå sig ned vid köksbordet så skulle hon strax vara där. Han satte sig och såg sig omkring. Han insåg att det var första gången han besökt hennes hem, ett steg framåt i deras relation med andra ord, inte så litet heller. En kvinna släpper frivilligt in en man i sitt hem på kvällen, det säger något om förtroende och tillit. Alex kände sig lite öm i ryggslutet och försökte hitta en bekväm ställning att sitta i.
-Vad tycks?, frågade Emmy.
Hon hade bytt om till ett illrött linne med svarta bokstäver, texten löd GAL IN TIME. Hon hade fått på sig en matchande kjol. Det märktes att hon hade väntat på att få visa sig i de kläderna.
-Wow, snyggt, det passar verkligen dig, är det nytt?
-Japp, jag köpte det på Wish för någon vecka sedan.
-Wish ja, man kanske skulle haka på det tåget.
-Det mesta du köper där är skräp, jag räknar inte med att kläderna håller natten ut, haha.
Hon snurrade runt och fnittrade, visade sig verkligen i sitt esse. Alex kunde bara sitta där och se på, hänförd av skådespelet.
-Visst ja, vi skulle ju ha en skvätt vin också, blinkade hon mot honom.
Hon hällde upp två rejäla glas och de skålade för en trevlig kväll. Ur bluetoothhögtalaren på bordet strömmade Taylor Swift. Alex hade aldrig sett storheten i henne men det var Emmys hem.
-Berätta något för mig, Alex.
-Öhm, ja det kan jag väl göra. Jag har haft en riktig skitdag och livet har känts fett ovärt. Jobbet dräper min själ, jag vill ju rappa och sjunga och skriva. Innan du dök upp så var tillvaron präglad av ensamhet, men nu är den inte det och det tycker jag är en fantastisk sak, det är en egenskap du besitter. Jag höjer mitt glas och utbringar en skål för dig, Emmy, må du leva lyckligt och länge.
-Aww, vad fint Alex. Jag har inte orden som du, jag kan bara säga att du är en fin vän och jag är glad att få dela den här stunden med dig.
Alex smälte lite och reste sig upp med vänsterarmen kupad och upphöjd för att signalera att en kram var på ingång. Hon var snabb att resa sig och möta honom. De kramade varandra länge och väl.
Hon viskade i hans öra ”-Jag älskar dig”. Han svarade ”-Och jag dig”. Låten Can you hold me med NF och Britt Nicole spelades just då och den inramade kärleksfullheten totalt. De kysste varandra, först sakta och ömt men takten i deras älskande ökade i takt med musiken. De hamnade så småningom i hennes sovrum, tätt sammanslingrande, älskandes. Detta hade ingen av dem räknat med och man ska nog ge rödvinet lite cred för händelseförloppet. Men havet är nyckfullt, i en handvändning kan vädret förändras, stormbyar dra in. Emmy känner ånger, hon har nämligen en annan kille som hon börjat träffa sedan en tid tillbaka. De är inget par eller något men det kändes ändå fel.
-Detta var en engångsföreteelse, det får inte hända igen, jag träffar ju en annan kille.
-Älskar du mig inte som du sa?
-Jo, som vän gör jag men inte som det blev i natt. Vi var höga på livet just då.
-Okej, jag fattar. Kanske är bäst om jag går.
-Ja, jag tror det. Förlåt.



Alex gick snabbt upp ur sängen och klädde på sig. Fort på med skorna och ut i trapphuset. Han har inte sovit en blund, han har varit med henne, det är fortfarande natt.
Omtöcknad efter vinets rus, förtvivlad, började Alex att halvspringa. Han stannade till för att titta på mobilen, han hade tagit bilder av skådeplatsen för sitt första självmordsförsök. Han var utmattad och stod med en hand vilandes på låret. Han tittade på bilderna, försäkrade sig om vad de föreställde.
Han tog på sig hörlurarna och spelade sin favoritlåt på repeat. Historien förtäljer inte vilken låt det handlar om. Uppe på en vägbro stannade han tvärt. I fantasin hade han färdats hit många gånger, det var en scen ur hans undermedvetna. Där hade hon, föremålet för hans kärlek, stått uppe på räcket, blundandes, i färd med det ultimata offret. Han hade kommit dit i egenskap av medmänniska, talat försiktigt med henne, försäkrat sig om att han inte förvärrade situationen. Han vet genom hennes blogginlägg att hon också tänkt på döden och att avsluta sitt liv. Han ville vara den som räddade henne från dödens glupska käftar. Hon förtjänar ett långt och lyckligt liv, tänkte Alex. Gryningen närmade sig, tårarna forsade utmed hans kinder. Han sträckte ut armarna likt Kristusstatyn i Brasilien.
Det var ingen vältrafikerad väg, under bron löpte en större väg där bilarna började dyka upp.
Han försäkrade sig om att livet inte hade mer att erbjuda honom innan han klättrade upp på broräcket. Nu stod han själv där, i sina adidasbyxor och svarta hoodie, precis som han sett henne göra för sin inre syn. Han stod där i flera minuter innan han kände hur något rörde vid hans högerben.
Han öppnade sakta ögonen och sneglade över axeln. Där stod en man i medelåldern, vältränad, vital med en lång man. Han kände igen mannen, också han en flanör i staden. Alex tog av sig hörlurarna och började igen fokusera på hur han stod och kände sig där och då väldigt ostadig. Han ville ner.
Mannen pratade med honom, förklarade att det aldrig är för sent, så länge man andas så har man lite fight i sig för att citera Jocko. Med mannens hjälp och stöd tog sig Alex ner på marken. Benen var som gele, han kunde inte stå utan han sjönk ihop intill broräcket, gråtandes. Mannen presenterade sig som Peter. Peter berättade att han kontaktat polisen, att allt skulle ordna sig nu när han kommit ner från räcket. Alex omfamnade Peter, denna främling som räddat hans liv. Han blev välgöraren som han själv fantiserat om att vara. Skillnaden är att kärleken här var platonisk, mellanmänsklig, kravlös. Polisen anlände och tog med Alex till psykakuten. Så vitt jag vet är Alex fortfarande bland de levandes skara