Alex skakade när polismännen närmade sig scenen. Det regnade lätt fortfarande, det var ett härligt ljumt regn, himlen spann den kvällen. Nu var det natt, strax efter fyra. Polismännen hejade med pigga ögon.
-Hur var det fatt här då?
Alex kunde i stunden inte föra sin egen talan så Peter fick berätta vad som skett.
-Jag brukar promenera här på nätterna. Jag såg den här killen stå på broräcket. Fattade att han övervägde att hoppa ner men han var inte alls motvillig att komma ner utan ville snarare ha min hjälp att ta sig därifrån. Sedan dess har han suttit här intill räcket, ungefär 30 minuter. Han har svarat på mina frågor med nickningar eller skakningar mest. Han förefaller ändå ganska samlad men vill inte prata, åtminstone inte med mig.
-Okej, kan vi göra så här sa polismannen, att du reser dig upp så vi kan känna på dina fickor?
Alex nickade.
-Har du några vassa föremål på dig?
-Nej, svarade Alex.
Den andre polismannen kände igenom byxfickorna men hittade inget av intresse.
-Det är ganska allvarligt att ställa sig här uppe, det tror vi att du förstår Alexander.
-Ja.
En bli rusade förbi, de tidiga morgonpassen börjar snart.
-Du ska få följa med oss till Psykiatriska mottagningens akutenhet, gör du det frivilligt?
Inget svar.
-Vi kommer att ta med dig under LPT, lagen om psykiatrisk tvångsvård, så du har inget val tyvärr.
-Vi kommer också behöva sätta handfängsel på dig, det är en ren säkerhetsåtgärd både för dig och för oss, vi tror inte att du ska agera utåt gentemot oss.
Alex satte händerna på broräcket och vilade huvudet mellan armarna. Han var känslomässigt utmattad, även fysiskt var han tärd, hungrig också. Allt på en gång gjorde honom väldigt docil och foglig.
-Kom här så ska vi komma i väg.
Alex sträckte fram händerna, det var inte första gången en polis satte handfängsel på honom. Inte för att han var kriminell, nej, men polisen gör det ganska rutinmässigt i handhavandet med psykiatriska patienter.
Han satte sig i baksätet och var totalt stilla när polisman två spände fast säkerhetsbältet. Så där stilla man försökte vara som liten när någon uppmanade en att vara stilla. Blickstilla hette det visst.
Alex trivdes i polisens förvar, det var något skönt med att befinna sig i deras försorg, betydligt bättre ställt än det var med relationen till läkare och personal på psykiatrisk avdelning. Han föreställde sig läkaren och vad han skulle säga men kunde inte förmå sig att komma på ett enda ord just där och då.
Han lutade huvudet mot rutan och tittade på regnet som stilla föll mot rutan. Han blundade och såg henne, Emmy, framför sig. Allt kom rusandes tillbaka, han började vrida på sig och grymta. Polismannen som satt bredvid honom lade handen på hans.
-Hur är läget?
-Hon slet sönder min själ, hon..hon, Alex snyftade okontrollerat.
-Det kommer bli bra, du ska få hjälp nu, försök att ta det lugnt bara.
-O…okej. Han satte sig upprätt och tog ett djupt andetag. De var nästan framme.

Polisbilen svängde in vid psykiatriska akutmottagningen. En toppmodern bil, säkert fullutrustad med bokstav i slutet på registreringsskylten. En fullgod taxi trots den trista destinationen. Polismännen embarkerade farkosten och plockade med sig Alex in, handklovarna fick sitta kvar en stund till.
De kom in i vad som föreföll vara ett slags slussrum, asfalterat golv med sjukhusbäddar längs med ena väggen. Polismännen försvann in genom en grå plåtdörr. Första polismannen, den äldre av de två, kom strax tillbaka ut genom dörren. Han gick så där myndigt som fick Alex att känna sig trygg.
-Du skall snart få tala med en läkare, det är bara lite kö. Känns det okej?
-Mm men jag är väldigt trött. Alex satt på en av sjukbäddarna och vilade sig med ena handen mot madrassen.
-Ja, du valde en dum tid att kalla på oss skrattade polismannen.
Alex drog lite på smilbanden och ställde sig sakta upp och tog några kliv runt polisbilen.
-Är den ny?
-Förra årets modell, den är verkligen toppen, fem stjärnor till Volvo! Det är egentligen inte min plats att fråga men känner du mycket för den där tjejen?
-Ja, jag älskar henne verkligen. Men hon friendzonade mig. Det låter löjligt och i ärlighetens namn är det inte hennes fel att jag försökte hoppa, det var bara gnistan på en sedan länge bensindränkt skräphög. Mitt liv är en skräckhistoria, jag ett vandrande trauma.
-Det låter tufft min vän men det kan alltid bli bättre, oavsett mörker, det har du säkert hört till leda. Men läkaren och personalen här kan göra mer för att hjälpa dig.
-Du har redan gjort mer än vad de flesta läkare brukar göra för att hjälpa mig log Alex.
Polismannen log och klappade Alex lätt på axeln. En fridfull tystnad följde, det tog kanske sju, åtta minuter innan en vitklädd kvinna dök upp i dörren och hojtade -Alex!
Så blev han kvitt handfängslet och förd in i ett litet rum möblerat med två stolar och ett litet bord. Polismännen försvann när plåtdörren slog igen bakom dem, nu var han helt plötsligt i ett nytt sammanhang med helt andra förutsättningar.

I rummet Alex nu befann sig fanns ingenting förutom bordet, stolarna och tre dörrar varav en han nyss kommit från. En jourläkare stod beredd och tog emot.
-Hej Alexander, vi sätter oss ner och pratar lite. Han bröt lite på okänt språk. En kort och vältrimmad man inte mycket äldre än Alex. Vid dörr nummer två stod en kraftig karl, också han i vitt. En skötare. De som gör skitjobbet på avdelningarna, sätta folk i bältessäng, springa med tvätt osv.
Vid dörr nummer tre står den vitklädda kvinnan, också det en skötare sannolikt.
Alex tar plats i en av stolarna. Han är sammanbiten, fingrarna sammanflätade över magen. Han petar med tumnaglarna mot varandra vilket skapar ett visst tryck och ger honom lite andrum att tänka.
-Polisen berättade för mig att du varit mestadels lugn under hitresan men fick under färden någon form av känsloutbrott.
-Ja, jag tänkte på henne.
-Din mor?
-Nej min tjej. Eller nej inte min tjej, en tjej, tjejen bland tjejer, hon som tog sönder mitt hjärta.
-Jag förstår, är det risk att du blir känslomässig på det viset här och nu?
-Ja, det bubblar fortfarande inom mig. Alex var nästan onödigt ärlig, det visste han. Men han var ofta sådan, för ärlig.
Läkaren gick över till den kraftige karln och växlade några ord.
-Vi skulle vilja ge dig något så att du får lugn och ro, vad tror du om det Alex?
-Okej men inga sprutor.
-Tyvärr är det så vi administrerar detta läkemedlet. Alex såg sig jagat omkring, den kraftige karln såg beredd ut, han hade varit med förr.
-Skit samma, ge mig haldol sen kan du be polisen komma tillbaka de är bättre på det här än vad ni är.
-Du skall få ett läkemedel som heter Risperdal, intramuskulärt. Du behöver vila Alex.
Alex visste sedan tidigare hur det går till med tvångsmedicinering och sätter man sig på tvären blir det bara värre. Så liten han nu kände sig där i det lilla rummet, han saknade polismannens trygga stämma.
En sjuksköterska dök upp från tredje dörren med en liten pappbricka, Alex såg injektionsnålen.
Usch vad han hatade nålar, han förknippade dem med tvång, med sjukdom, med eländeskarusellen.
Han fick följa med till det intilliggande rummet som innehöll en stor brits, bältsängen.
Han teg och knäppte upp byxorna, hasade sig till rätta på britsen och väntade.
-Nu sticker det till lite här.
Ouch, det gör ont att bli stungen i musklerna.
-Så, färdigt. Nu kan du resa på dig igen. Alex reste sig upp och knäppte byxorna. Läkaren tackade för sig och lovade att tala med honom nästföljande dag som i princip var samma dag vid det här laget.
Väl på rummet dumpade han sig med kläderna på. Skötaren önskade god natt och avlägsnade sig.
Sömnen infann sig nästan omgående. Han tänkte på Emmy men var för trött och för välmedicinerad för att reagera