Dagboksanteckningar 20 Maj 2077

Detta är doktor Pete Grimmace, dagens inlägg blir det sista innan jag ska ut på min stora resa i tiden.
Jag har förberett mig minutiöst, hållit alla bud vad gäller kost, sömn, alkohol osv. Detta blir min andra tidsresa, min första, den in i Steve Dawkins medvetande med början år 1931 blev en stor framgång och har förberett mig ett bekvämt leverne. Dock väljer jag att fortsätta mitt arbete då kärleken till vetenskapen trumfar allt vad pensionärskap heter. Dawkins led av svåra ångestanfall och hade schizofrena drag. Hans tid på jorden blev i sluträkenskapen 54 år och 39 dagar. Likt det kommande projektet dök jag in i hans medvetande vid en ålder av 40 år då sjukdomen stod på sin höjd. Jag var där i egenskap av psykolog och vetenskapsman i det ädla ärendet att dokumentera humör, tankar, emotioner m.m. hos objektet. Tack vare stora framsteg inom AI-teknologin hade det blivit möjligt att resa tillbaka till en annan människas medvetande. Denna teknologi har vidareutvecklats av bl.a. Tesla och Microsoft och tillåter nu allt längre resor, i detta fall med en maxgräns av fem år. Av etiska skäl får objektet inte längre vara i livet. Det aktuella objektet, K, led i likhet med Dawkins av svår ångest som bara tycks ha gett vika tillfälligt av dåtidens mediciner. Jag kanske bör nämna att denna resa inte blir så att säga lika lång, jag landar i år 2023 då K hade uppnått en ålder av 38 år. Hos Dawkins stannade jag i tre år vilket var den tidens maxgräns. Nu ämnar jag att stanna i fem år men med option på att dra mig ur redan efter sex månader om jag så skulle önska. Det skall sägas att genomleva de traumatiska förhållandena hos dessa patienter är en verklig prövning. Det är inte heller utan sorg man följer någon som dagens medicin och teknologi eventuellt skulle kunna ha hjälpt. Vid den aktuella tiden stod läkarkåren handfallen inför fall som K och många andra med psykiatriska svårigheter. K lever relativt tryggt på ett stödboende för psykiatriska patienter men hans mentala status är oroväckande. Han lider svårt har vi kunnat se på scanningarna, särskilt under morgontimmarna och på kvällarna. Det enda som tycks ha någon verkan på hans lidande är ett numera arkiverat läkemedel vid namn Diazepam, en s.k. benzodiasepin. Han är mycket neurotisk och orolig och inget verkar bita på den existensiella ångest som plågat honom i ett antal år. Mycket mer än så kan jag inte säga på förhand, det kommer snart nog bli mig tydligt då jag dyker in i objektets medvetande. Programmeringen är som sagt inställd på minst sex månader, jag hoppas att det inte blir lika tufft som med Dawkins men prognosen pekar på ett liknande psykiskt landskap. I morgon kl 06:00 åker jag så det passar gott att avrunda här. Slut på dagbok.

Doktor Grimmace var alltså läkare, frånskild med två barn och 55 år gammal. Hans första tidsresa skedde under teknikens tidiga era och var en av de längsta ditintills. Den gode doktorn hade genomgått alla förberedande tester gällande fysisk och psykisk välmåga och klarade dem med bravur. Doktorn hade surfat genom skolans värld och tog sin läkarexamen i psykiatri ovanligt tidigt och sedan blev det en professur i psykologi. Ångest och dåligt psykiskt mående var främmande för honom, han hade en mycket robust konstitution, stål och järn. Hans enda erfarenhet av själens och andens sjukdomar var dem han upplevt genom objekt Dawkins. Det var omtumlande men han kom ut på andra sidan snart sagt helt oförändrad och hade fått blodad tand, ville ut igen. Dock måste man vänta minst ett år mellan resorna. Det hade kliat i fingrarna på doktorn. Under tiden mellan resorna hade han tagit emot patienter på öppenmottagning och gjort vad han kunnat för att hjälpa dessa arma själar. Dock låg tanken på en ny resa alltid i framkant och gjorde honom en aning uppskruvad, något ur karaktär. Hans passion var forskningen även om han varmt uppskattade möjligheten att hjälpa människor i ett kliniskt sammanhang.

Doktorn sov, sin vana trogen, som ett barn och hoppade ur sängen som en stålfjäder när alarmet gick av vid 05:00. Han gjorde sin toalett och intog frukosten med sitt karaktäristiska lugn. Sedan bar det av bort till podkammaren där alla resenärer låg i sin dvala, det var sju stycken ute på uppdrag just nu av sexton möjliga. De flesta på mindre exkursioner till ett specifikt trauma i någons liv. Misshandel i barndomen, narcissistisk mobbning osv. Doktor Fletcher hälsar Grimmace varmt välkommen.
-Har ni sovit gott?
-Alltid. Nu är jag ivrig att komma i väg, vi kanske kan börja lite i förtid?
-Inga problem, jag har inget annat för handen just nu.
-Lägg dig till rätta i pod nummer åtta och lyft upp tröjan.
Det var standard att kolla EKG på resenärerna med jämna mellanrum. Det hade hänt att man manuellt fått avbryta en resa för att resenären farit alltför illa av det han eller hon fått uppleva.
-Är du redo?
-Alltid redo käre doktor Fletcher. Grimmace blinkade med ögonen.
-Då vill jag att du räknar långsamt bakåt från tio.
Doktorn föll in i sin kryoslummer och färdades tillbaka till år 2023, den 27 Juli.


När han vaknade var han nu i objekt Ks medvetande. Det första som slog honom var en ödesmättad känsla av hopplöshet. Han reste sig ur sängen och kände ett tjockt töcken i sitt medvetande, helt främmande för hans egna livsglada jag. Det tog honom på sängen, detta var inte som Dawkins, nej, detta var något nytt. K tog sig upp ur sängen och plockade på sig lägenhetsnycklarna. Han skulle visst i väg någonstans. Grimmace registrerade känslorna, han kände sig mer död än levande när han begav sig i väg med dåtidens bilmodell. Under den korta resan upp till sjukhuset kände K något fasansfullt som är svårt att beskriva. Doktorn försökte sätta ord på det – Ångest, panikartad, depression, svår, existensiell ångest, overklighetskänslor. Detta var början på första dagen men doktorn kände redan att detta kommer bli svårt. Blodprovstagning, K tänker att där sitter någon och utför sitt arbete medan jag bara glider med. Självhatet var kompakt och doktorn fick värja sig lite, Dawkins hade inte dessa attribut, han fick förbereda sig på något nytt. Besöket var snabbt över och K åkte tillbaka till boendet. Han la sig i sängen och stångades med mycket obehagliga känslor, dödskänslor tänkte doktorn.
K somnade till på soffan och vaknade i ett panikartat tillstånd, fumlandes efter telefonen för att se att han inte var sen till nästa åtagande. Han låg där i ett livsförnekande tillstånd. K skulle i väg och arbeta lite och det var samma procedur igen, ut till bilen, samma känslor. Väl på arbetsplatsen infann sig nya ofattbart livsförhatliga känslor. Doktorn rös, skulle detta vara gången så visste han inte om han skulle mäkta med. K stod som volontär och sorterade böcker. Varje bok blev en påminnelse om hans eget skrivande som ännu inte lett någon vart. Guillou, Svedelid, Mcdermot, James, Rowling. Varje namn en brinnande pil mot Ks självkänsla. Doktorn hade samlat sig lite vid det här laget och började så smått att vänja sig vid allt som pågick. Ett uppenbart depressivt skov i sjukdomsbilden skrev han i anteckningarna. Jag tycker synd om grabben. Ute i fiket för att hämta kaffe får K syn på en höggravid kvinna och detta skjutsade på den existentiella ångesten något oerhört. ”Jag kommer alltid vara ensam” tänkte han, värken i magen tilltagandes. Det började så sakteliga gå upp för doktorn att patienten blivit i någon mening allergisk mot omgivningen, ett kargt själsligt landskap där allt som dök upp var förrädiska fällor för medvetandet. Något som läkaren hade svårt att skaka av sig var den känsla som dykt upp precis när K vaknade för andra gången. Han plågades av denna känsla och gruvade sig över att få uppleva mer av samma slag. Detta var fortfarande dag 1.