Efter dagens samtal med ännu en ny människa börjar det stå klart för mig att de aldrig kan möta mig i mina känslor. Stöter på patrull när jag beskriver hopplösheten och hur ingenting i livet skänker mig glädje. Det är främmande för dem, kanske lite hotfullt, som att deras egen värld var i fara, ansatt av främmande makt. Jag är strandad, likt en psykonauternas Robinson Crusoe har jag lidit skeppsbrott på en öde ö på livets hav. Jag ristar på stenar, karvar i träd, skriver i sanden men publiken är blott en enda, det är författaren själv. Var detta Hermann Hesses öde när han skrev Stäppvargen? Boken har blivit en tidlös klassiker men ägde någon verklig förlossning rum? På min ö passerar inga fartyg, ingen räddningspatrull i sikte, varje dag som förlider stegrar ångesten. Ett stort fraktfartyg ligger förvisso förankrat i närheten, en mobil psykiatrisk enhet. Men jag misströstar och vill inte dit, de har inte kunnat hjälpa mig tidigare. Livet på ön är lika tröstlöst som det i min gamla lägenhet, på avdelning eller på boendet. Någonstans finns drömmen om att möta den där någon som kan möta mig i min ångest, som känner dess anatomi, som vet hur man reparerar det som är brustet. Det är för andra människor fullständigt obegripligt hur musik, en god bok eller en trevlig film inte kan vara avkopplande. Men jag kämpar för livet på min ö, solen bränner min hud, jag flagnar, jag snavar och faller i sanden på stranden när jag sprang efter ett skepp som visade sig vara en hägring. Jag kan inte kriga mot meningslösheten med en hand, jag måste vara fullt försjunken i kampen. Eller så lurar jag mig själv och komplicerar livet mer än nödvändigt. Det är en möjlighet. Släng på en film. Men nej, det går inte. Sist jag försökte se en film, Resident Evil, stod jag ut i en kvart ungefär.

Senare:

Familjefotot i bokhyllan ertappar mig när jag tröstäter min Nutella. Alla ler, det måste ha varit en rolig fotograf, min farbror kanske. Jag känner mig avslöjad, påkommen. Här är jag med truten full av det mest onyttiga tänkbara bara för att jag inte har vett att hantera mina känslor på annat vis.
Min familj ser på mig, det är så att hjärtat brister. De dömer mig inte, de bara ser på mig. Allt känns patetiskt. Tröstätandet, tårarna, övervikten, själsnöden. Grupper på facebook får mig att tro att det bara är att välja bort eländet och ta sin plats som en riktig man. Men jag jagas av fruktans ande. Allting är skrämmande. Jag tror mig ibland besatt av en fruktans demon. Ingen kan vara så här rädd, det måste vara en dröm. Självömkan är osexigt, avskräckande, det anstår inte en vuxen man att ömka sig. Men mitt bröst är fyllt av rädsla, farhågor, bävan, skräck, fruktan. Likt barnet jag en gång var som kom ifrån sin familj på ett stort torg i Köln. Jag vill ringa någon men vet inte vem. Jag vill åka till psykakuten men vet inte varför. Jag vill ge upp och lägga mig men det leder ingen vart. Har ont i magen efter att ha vräkt i mig nutella och en påse dadlar. Det spär på ömkligheten. Skräcken gör mig varm i kroppen, det känns som att gå klädd i jeans och långtröja en högsommardag. Jag gjorde en liten ansats att läsa Varats Olidliga Lätthet av Milan Kundera tidigare men till ingen nytta. I fasans våld är jag, förutom skrivarstunderna, helt oproduktiv. Detta spär ytterligare på ångesten, jag har cirklat kring detta i så många år nu att det inte tycks finnas någon återvändo. Överallt, på promenaden till Willys, får jag förnimmelsen av att det saknas återvändo. Det är hopplöshetens matematik. Hopplösheten är kategorisk, den lämnar inte utrymme för tolkningar, för andra perspektiv. Den är överallt, hela tiden, utan omsvep. Tankar spär på dess skadeverkningar. Den fördummar något enormt, jag kan inte längre följa med i politiska och samhälleliga debatter. Även detta är en saknad, en sorg i mitt hjärta. Något jag brukade njuta av att grotta ned mig i. Nu är jag det själlösa skalet som virvlar runt i vinden. Kära läsare, försök förstå, jag är inte människa längre, isolationen har föranlett förruttnelse i min hjärna. Neuroplasticitet i all ära, det kanske går att reparera, som den där flickan som drabbades av toxoplasmos. Hon blev återställd, hjärnan hittade nya banor, nya vägar. Kanske finns ett sådant öde för mig också, att lämna ön, hitta tillbaka till civilisationen med huvudet högt.