Vad är värst.

Att aldrig ha sett sin Pappa.
Eller att den Pappan man hade tog livet av sig?

Och tänk hur många som fryser ihjäl mentalt,
trots att det är sommar och varmt ute.

Den cyniska världen ser inte dom som lider.

Jag har testat Facebook flera gånger.
Jag har lagt ut bilder på någon fin utflykt till
något mysigt mål och får många likes.

Men när jag lägger ut någon djup dikt,
eller intellektuella tankar om litteratur, lidande och konst och döden,
får jag för det mesta inga likes alls!

Märkligt!

Inlägg med substans ignoreras,
medan det ytliga premieras.

Har jag fel vänner?

Eller flyr alla bara in bakom ytligheten
för att slippa tänka på att vi alla lider på våra olika sätt bakom fasaderna.

För att människor inser att leva sin dröm är mycket svårt,
närapå omöjligt.

Och då ger dom upp och skyddar sig med ytlighet,
så dom slipper tänka.
Precis som religiösa människor.
Dom slipper tänka själva.
Det löser någon ytlig, patetisk påhittad bok som bibeln, koranen eller torahn istället.

Dessa så kallade skrifter må vara heliga för dom.
För mig är dom inte heliga.
Dom är bara ett hån mot vilseledda människor som inte vill tänka själva.

Och när jag uttrycker ovanstående får jag direkt frågan;
”Om du nu förkastar religion, vet du själv vad det handlar om då?
Med evigheten , döden och så?”

Nej säger jag!

Men jag är i alla fall ärlig och vågar säga att jag inte vet vad det handlar om.

Men att Gud skulle finnas är bara ett jävla skämt.

Så många gånger som Gud hade behövt komma till min undsättning.
Och jag har inte sett skymten av honom.

Inte heller djävulen har jag sett en skymt av.

Men jag har överlevt och klarat mig på egen hand.

Lurat döden några gånger nu.

För jag tar inte ner skylten än.

I stället låser jag in mig och slickar mina sår
vid de nederlag jag själv skapar.

För jag krigar ju oftast bara mot mig själv.

Några andra fiender är sällsynta i mitt liv.

Dom andra fienderna utanför mig själv har jag alltid kunnat hantera.

För jag är en elak jävel mot mig själv.

Utsätter mig själv för helt vansinniga saker.

För jag kommer liksom inte undan mig själv,
denna elaka jävel.

Jag måste ju samtala med denna elaka jävel
då ingen annan orkar lyssna på den ryggsäck jag har
fyllt upp i livet.

Och den är jävligt tung.

Ett under att jag lever.

Jag sade en gång att det är ett under om jag överlever till min 50 års dag.

Och nästa år fyller jag 60 år!

Är det tur eller skicklighet att överleva så länge i mitt bisarra liv.

Eller är det en kombination.

Eller är Gud inblandad?