Försökte länge att hålla liv i livet,
högt så att inga kortare skulle stjäla,
nära för att undvika himlens framfart.

Det blev tungt i armarna och inuti
att skaka livet som en magisk snöglob
skapa minnen, utan att tappa i stengolv.

Vid något fotsteg slutade jag att försöka,
glömde att hålla liv i livet
och började istället vänta på döden.

Blev jämnlång med vissheten
och ett förlorat hopp.