Tiden går för grubblaren,
mången dag förliden.
Så vissnar träden än en gång,
så vissnar även viden.

Årets skiften blir till dom,
över ångesthjärtan.
Man hör det susar i en skog,
man skönjar genast smärtan.

Liemannen sin tid bidar,
står ock där och väntar.
Det blir ingen audiens,
bara för att man längtar.

Ångesthjärtat bultar på,
tiden är ej mogen.
Livets gåta är ej löst,
det barkar hän åt skogen.

Morgonstund blir genast dag,
inget som håller vaken.
Det händer då inget just,
solen vandra över taken.

I sista strof det klinga,
en hoppets symfoni.
Men ångesthjärta kära,
för dig vi saknar sympati.