Det var en gång en poet
som inte fick till någon vitalitet
det blev en erbarmlig smet

Då kom han på
för att de riktiga höjderna nå
måste man i eländenas sällskap gå

Han skrev eländes dikter upp och ner
och eländet blev bara mer och mer
Till slut blev han så eländig så
att han till psyket måste gå

Där hamnade han till sist
där var tråkigt och trist
han tog pennan sin
och skrev rim på rim

Han kom på att en galen poet
är det bästa kritikerna vet
han skrev mer och mer
dikterna blev konstiga och många fler

En dag kom doktorn på
att han kanske inte var så sjuk ändå
och satte alla mediciner ut
och tänk då var han inte längre sjuk

Men sköna dikter var inget att ha
de kan ju inte vara bra
konstiga dikter skall det va
det gillar kritikerna

Poeten tog sitt pick och pack
och till främmande länder stack
där skrev han skön poesi
kände sig glad ock fri