Årstiderna
är gammaldags Carl Larssonrum
för de vuxna
med sina bekymrade miner
och brustna bankförblindelser

Årstiderna
är bergmanska manus
i overkligt kvava uppsättningar,
skärgårdade med maligna melanom,
otrohetsbemängda, geniförklarade,
självmördade

Årstiderna
har alltid något av 40-tal över sig;
motoryachter med blänkande trädäck
under solen
och ett dovt efterkrigsdagermanskt självtvivel
i tillbommade garage

Höstarnas genmanipulerade mörker
gömmer svidande svampar
och sjaviga sjukhussängar
i jättelika tomögda TBC-sanatorier
ute i barrskogarna

Höstens mörker
är en sfärisk fångenskap
runt stall och boningshus

Vårens dagar
visar fram sina blodfattigt bedagade
för varandra,
ryggande bakom ovana ögon

Majsolen kommer med anklagelser,
omöjliga att försvara sig mot;
förött och bortslarvat uppenbart
under det himmelska ögat

Vintern
är den enda
som står för sina åsikter,
sträng och kylig,
bistert leende
från soluppgång till skymning

Vintern hör stjärnorna till;
galaxerna singlande
som den grekiska högkulturens diskusar
över himmelssfären,
Nordens män och kvinnor högättade resar
längs skidspårens sköna kalligrafi,
andedräkternas hedniska offerrök stigande
över träsk och myrar;
Bob Dylan och Bach i iPodlurarna

Men i sommarens tomma salar
knycklar dagarnas följd
en allt tyngre ångest,
molande under molnen

Somrarna
är skissblock för tunga tankar
och ensliga snitt i strupar
och handleder

Vägarna står varma in i tomheten

Hospitalens fönster står blinda
på urbergsgrunder i tallskogar
där fåglarna alltid flyger bortåt

Somrarna
är människornas fall
djupt i sig själva;
döden hålig,
översållad med fumliga getingar

Inne i fågelgälla, nattljusa träskmarker
går allt ner sig
och gurglar bort i tusenårsglömskor

Sommarens rötmånadsmatiga blickar
bär aldrig någons bördor

Sommarveckorna
är bleka, finniga, feta;
tornseglarnas dödsbud vassa skrin
i hög fart

Vägkanterna är vrångstrupar genom värmen
i fekalier och blåklocksklang

Sommaren
är oförsonlig och rundhyllt;
tar vem hon vill
i sina svepskäl,
och mal ner

Somrarna
stinker av självmördare
med köksavfall växande i munhålorna,
försagda i sina dödars kadaverdisciplin

Årstidernas sinnlighet
är tunn som silke;
sveper in och tar kål,
omärkligt och effektivt,
tills allt är bakbundet och stumt,
i ett från som imploderar i sin singularitet,
och sedan aldrig har varit