Insvept i fasor vaknade jag nästan för sent.


Min inre process hade nästen brutit sönder mig.


Tårögd klammade jag mig fast vi hoppet om ett nytt liv.


Ett liv bortom och framför mörkret som kvävde mig.


Jag var nära att ge upp.


Men jag reste på mig som så många gånger förut.


Såg framtiden från andra sidan helvetet.


Och jag började vandra med värkande ben.


Mot framtiden.


För jag visste inombords.


Att det skulle skrivas fler kapitel i denna märkliga bok.


- - -


Så nu sitter jag här och skriver på andra sidan.


Och jag kan meddela.


Att här är väldigt gott att befinna sig.


Faktiskt den bästa plats jag har befunnit mig på i hela mitt liv.


Det gamla uttrycket


”Ge Fan Aldrig Upp!”


Stämmer väldigt bra.