På vägen mot behandlingsrummet passerar vi väntrummet. Den plufsiga killen är borta, men paret sitter kvar. Deras blickar följer mig där jag går. Det syns att de varit tillsammans länge, för de har börjat likna varandra, nästan som pensionärer. Samma färgskala på kläderna, samma hållning. De har fått sina elektroder nu. Om en stund ska de få veta vad de verkligen tänker om varandra. Jag undrar om det kommer att hjälpa eller stjälpa deras förhållande.

Då slår det mig plötsligt; tänk om jag inte gillar psykologen? Tänk om hen är lika vidrig som läkaren? Då kommer ju hen få reda på att jag tycker så? Det blir väl svårt att behandla mig i så fall. Och om jag anstränger mig för att inte tänka på det, så kommer det att märkas också. Min hjärna slår kullerbyttor om sig själv när den försöker lösa problemet. Jag får inte tänka på att jag tänker på att jag tänker på…

Så är vi framme och läkaren öppnar dörren till ett dovt upplyst rum med vita väggar och vita möbler. Framför fönstren hänger tunga mörkläggningsgardiner. Längst in står två snurrfåtöljer med ryggarna mot varandra. På väggen framför den ena fåtöljen hänger en TV. Mitt i rummet står ett skrivbord med en dator och två stolar. Förutom det är det helt kalt, inte alls sådär hemtrevligt som väntrummet. Mer som ett förhörsrum i någon dyster deckare.

”Varsågod och slå dig ner där”, säger läkaren och pekar på fåtöljen med TV:n. ”Jag är strax tillbaka med mina kollegor.”

Så försvinner han och jag blir sittande i fåtöljen, stirrande på en släckt TV-skärm. Jag undrar vad den är till för. Ska jag glo på Youtube medan de pumpar min hjärna på information? Som en distraktion? Det hade varit ganska lättsamt, för avsaknaden av intryck känns så isolerande. Jag kan höra mina egna andetag i tystnaden och kämpar för att sakta ner dem under de minuter som passerar.

När dörren slutligen öppnas känns det som om en evighet har gått. Ändå är det på något vis inte tillräckligt. Jag är inte redo än. Behöver mer tid att andas och få ordning på mig själv innan jag vågar släppa in en okänd människa i mitt medvetande. Som tur är så är det bara sköterskan som kommit för att ta emot enkäterna som jag fyllde i tidigare, och ge mig en liten blå plastkopp med ett piller i.

”Det här är för att hjälpa dig att slappna av”, säger hon.

Syns det hur rädd jag är? Det gör det såklart. Handen skakar inuti tröjärmen när jag tar emot koppen, och jag skäms över hur uppenbart tacksamt jag sväljer pillret. Sköterskan ler och sätter sig vid datorn för att registrera mina svar på enkäterna. Ljudet av hennes klickande och knappande känns välkommet i tystnaden medan jag väntar på att pillret ska börja verka. Så säger hon från ingenstans:

”Leila är jättebra.” Det tar en liten stund innan jag förstår att hon menar psykologen. Så hon har ett namn, alltså. ”Du behöver inte vara orolig. Hon kan det här.”

Jag nickar och hon fortsätter med sitt arbete. Så småningom kommer läkaren in genom dörren. Han sätter sig med ena benet ledigt slängt över det andra, pratar och skämtar med sköterskan om interna saker. Ser knappt på mig. Jag är bara ett jobb för honom, en uppgift som ska lösas. Tur för mig att jag börjar känna av pillret, annars hade jag blivit ganska upprörd. Nu sitter jag bara och vrider fåtöljen hit och dit, zonar ut och försvinner in i mina egna tankar.

Så öppnas dörren en tredje gång, och in virvlar en medelålders kvinna iklädd röd kjol, mönstrad sjal och stora örhängen. Hennes tjocka, svarta hår är slarvigt uppsatt i en stor knut mitt på huvudet. På hennes näsa sitter ett par runda glasögon och hon har famnen full av papper och pärmar. Hon är andfådd och huden i pannan skimrar lätt av svett. Hon ler urskuldande mot mig medan hon ber om ursäkt för att hon är sen. Det är mig hon tittar på när hon pratar, inte läkaren som ser lite bortglömd ut där han sitter och harklar sig. Och sköterskan hade rätt. Jag behöver inte vara orolig. Jag gillar psykologen.