Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Kortnovell


Från ovan

Agnes var mitt namn och jag är död.
Det låter kanske lite väl melodramatiskt. Men ja, jag är faktiskt död. Jag befinner mig i ett vakuum av evighet. Inte i tid mätt – tiden förhåller sig inte likadant här som nere på jorden. Jag befinner mig i millisekunden mellan en tid och en annan. För enkelhetensskull så skulle man kunna säga att i det ögonblick då man inte är medvetande trots att man kanske utför något, där finns jag. I ögonblicket av ljusets hastighet.
Vi återkommer till det. Men låt mig först förklara. Jag är numera en könlös entitet i ett formlöst landskap varvid mitt namn inte längre är brukbart. De sa att det förknippades med mänskliga epitet så som hur jag var som person. Och nu, när jag inte längre är en person utan det man kallar en själ så är jag både köns – och namnlös.
Om jag är i himmelen eller i helvetet vet jag inte. Jag vet dock att jag inte möttes av stora skinande grindar i guld och gator av diamant. Men jag flyter inte heller omkring i ett inferno. Jag har funderat och kommit fram till att jag med största sannolikhet befinner mig i mitten – någon slags anhalt innan den slutliga domen.
Jag kan se jorden. På nära håll. Jag kan nässla mig ner obemärkt och se på människorna. Jag kan se vad de gör, hur de mår, jag kan också känna deras tankar. Och är läget av kritisk natur så kan jag till och med vidröra dem. Det har inte hänt än – men det känns som om jag kan det. Det enda kruxet är att jag inte riktigt vet hur man navigerar sig riktigt ännu.
Vi får spola tillbaka bandet ett litet slag, så att ni förstår vad som har hänt.
Året är 2020 och jag har precis kommit hem från bingen eller psykiatrimottagning som det heter. Jag har ett kortlångt liv bakom mig – 20 år av måttlig till riskfylld depression med inslag av självskadebeteende. Och som krydda på moset har jag också utvecklat ett hutlöst drickande som vanligtvis tar sin början vid morgonkvisten och slutar strax innan. Jag hade bestämt mig för femtioelfte gången att ta tag i mitt liv. Man (eller jag) brukade nämligen ha den fallenheten så fort grindarnas öppnades och jag släpptes ut bland de friska. Det var något med de komprometterande sjuksköterskorna och strama läkarna som gjorde att man inte ville tillbaka dit igen. Men se på fan: in åkte man några veckor senare i vilket fall. Och då vill jag också tillägga det faktum att alla de gånger jag avlagt det dyra hedersordet kändes det på riktigt. Varje gång. Det kändes starkt. Jag trodde på det.
Jag hade ingen bil, jobb eller några direkta relationer att skylta med. Detta ledde således till att lilla jag, en blond 20 åring, valsade hem i pissregn utan jacka – från psykiatrin.
Jag öppnade den kärva dörren till den lilla ettan, som låg väl insyltad, bland andra svinlägenheter. Jag hade inte städat. Det knastrade obehagligt av gamla pizzarester när jag steg in.
’’Lyckas aldrig behålla ett jobb’’, skulle det kunna stå på mitt CV. Jag hade väl kanske haft tre hela jobb med varierande längd från en timme till några månader. Men det senaste jobbet jag hade lyckats landa var på 7eleven hörnet vid Sveavägen. Där fanns John. Den vackra ynglingen med spensligt atletisk kropp och sneda tänder.
En kväll då jag var psykisktrött efter en dag av sprit och krigföring mot demoner bestämde jag mig för att inventera. Lyssna noga: inventering i all ära, men INTE, jag upprepar: INTE när man befinner sig under depressionens demon. Det är som att vingla in på Systembolaget när man är dyngrak. Dum idé!
Inventering: inga vänner, psykiskt sjuk, alkoholberoende, självskadebeteende och inga vänner. Ja, listan kunde göras mycket längre men i och med att huvudet dansade i ångorna av den billiga vodkan jag precis hade halsat så kom jag inte längre. Men jag adderade det mindre bra med det ännu värre och räknade ut att hoppet för längesedan var borta. Så jag gick, nej wobblade, ner mot den gemensamma innergården. Gick in i redskapsskjulet och med mycken möda sträckte jag mig upp mot skarvsladden jag tidigare hade tittat ut. Jag band den kring lampan vars glödlampa behövde bytas. Kanske skulle man be vaktmästaren ta tummen ur innan man fullföljde planen?
Gjorde en ögla lagom stor för min utmärglade hals. Stack in huvudet som en lydig jycke. Jag ska medge här att jag inte riktigt var klar i huvudet för att förstå vad som hände. Klev sedan upp på den grönt blekta drickabacken. Och tog ett steg ut. Det var ett enkelt utförande. Med ett klick så blev det mörkt. Jag vill nu, som redan död, minnas att jag registrerade en känsla av ånger precis innan ljuset släcktes.
Det är nu det häpnadsväckande förefaller i denna berättelse. Jag tog mig en flygis – som jag kallar det. Jag ämnade mot jorden. Kalibrerade in siktet och begav mig dit. Men till min stora förvåning kände jag faktiskt, för en gångs skull, igen mig. Allt var känt förutom tiden och perspektivet. Under min svävande ande sprang en man, en ung sådan, med blommor i högsta hugg. Jag kan för mitt liv inte förstå varför jag följde honom. Under broar, sneddandes över vägar in och ut igenom buskage. Vem var han och vad håller han på med och, viktigast av allt – varför ser jag honom?
Han passerade ett par mörka tegelstenshus och jag kände igen platsen. Han var på min gamla tvärgata. Hans skor smattrade mot asfalten och jag kunde riktigt känna hur hårt hans hjärta slog. Han svängde in mot det röda, nedgångna, sekelskifteshuset som jag kände som min egen bakficka. Han letad febrilt på dörrarna, som om han läste och letade efter något specifikt nummer. Han irrade kring mellan de olika lägenhetsdörrarna. Tills han fann den. Nummer 16 – mitt lilla rum till lägenhet. Han slog sin knytnäve hårt mot den rangliga dörren så att flisorna flög. Inget svar. Han slog igen. Nu hårdare och fler gånger.
Varför öppnade jag inte?
Något tog ett fast tag om min ande och drog mig längre och längre bort ifrån den bultande mannen. Mannen vände sig om och då såg jag, i fjärran, hans välmodulerade pojkansikte. Det var John.
’’Det är dags att vakna Agnes’’ sa en välbekant röst. Jag kunde inte riktigt urskilja ifrån var den härrörde men den var familjär. ’’Snälla vakna!’’ rösten lät uppgiven, nästan hopplös.
Långsamt trängde det fram ett sipprande vitt sken i det mörka vakuum jag hade sugits in i. Och långsamt hörde jag ett hulkande, nära. Jag kände en våt vätska mot min högra axel. Det smärtar. I ben, armar – över allt. Och jag lyckas trots de brinnande ögonlocken öppna ögonen.
Jag möts av en hulkande John vars huvud ligger tungt på min högra axel.
’’Du lever?’’ säger Johns vita ansikte häpet.
’’Välkommen tillbaka Agnes’’ sa en rultig dam i vita sjukhuskläder.
’’Ää’’ lyckas jag väsa.
’’Du har varit borta i 24 timmar’’ sa damen. ’’Du har allt att tacka den här killen’’ fortsatte hon och tittade mot John som fortfarande satt med öppen mun. ’’Han hittade dig i redskapsskjulet, lyfte ner dig och tog hit dig’’.
’’Åh Gud’’ utbrast John och kysste min kallsvettiga panna. Och för första gången i hela mitt liv fylldes hela min kropp av en underlig varm känsla. Det drog i mitt avdomnade ansikte och min högra mungipa darrade lätt. Jag var, för första gången, kanske lycklig?




Skapa | Skriva av Vh
Läst 43 gånger
Publicerad 2023-08-16 11:07



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Vh
Vh