Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Del 1 av 2.


Vinterbris




Jag mötte en kvinna idag. Hon rörde sig i stadens yttre kvarter. En plats jag själv råkade befinna mig på vid samma tidpunkt. Det skedde på förmiddagen och jag var på väg från centrum.

Jag hade just träffat min vän över en kopp kaffe på länsmuseets café. Vi hade suttit på innergården, vid de röda rottingmöblemangen på gräset intill grusgången. Där var pratstunden igång om allt möjligt, från museets aktuella fotoutställning, till antarktiska forskningsstationer och 1700-talets musikaliska tärningsspel. Vi konverserade ända tills skyn började fyllas på med mörkgråa molntappar och åskmuller ekade i fjärran. De stora bokarna vi fikade under skulle kunna utgöra en tilldragande punkt för ett nedslag.

Jag spatserade som vanligt, dock kanske något hastigare, utan någon i övrigt större plan kring riktning eller destination, annat än att återvända till lägenheten. Desto mer försjunken var jag i andra tankar och sinnebilder, och kanske framförallt i konversationerna jag haft tillsammans med min vän. Jag tenderade fundera på dessa givande samtal i efterhand. Dessa reflektioner var behagliga, jag kunde göra dem så länge det behövdes, i lugn och ro. Jag vände och vred på våra diverse teser och fortsatte tankeexperimenten. Många gånger kändes det som att knåda en deg, eller bearbeta en skulptur i lera.

Gatan där jag träffade kvinnan kantades av låga, pastellfärgade hus med tegeltak som var hoplänkade i längor. Fönstren satt i midjehöjd och dörrarna hade ganska gälla kontrastfärger i förhållande till putsfasaden på respektive hus. Vid postlådorna intill de små huskropparnas trappsteg växte gula, röda och vita rosor. Byggnaderna påminde om sagostugor, och just den här kullerstensgatan kunde lätt förväxlas med en sorts teaterkulisser.

Det var något ofrånkomligt med kvinnan. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det. Det fanns något lika ordinärt som unikt hos henne. Och det var förmodligen därför jag simmade upp från mina inre landskap, höjde huvudet och observerade hennes gestalt. Det första som fångade min uppmärksamhet var hennes kläder. De var som från en annan tid. Hon bar en lång blårandig kjol, en ljusblå jacka utanpå en ljusgrön skjorta och en liten hatt med smalt brätte. Över ansiktet vilade ett ljust flor. Runt armbågen fanns en handväska och på fötterna bar hon tygskor med spänne. Mitt klädval föreföll väl relativt ointressant i jämförelse, där jag spatserade i keps, t-shirt och chinosbyxor.

Kvinnan noterade nog att jag lade märke till henne lite extra. Och hon observerade faktiskt mig, i alla fall vad jag kunde uttyda, i samma omfattning. Det blev en automatisk följd av skeendet. Rent instinktivt saktade vi båda in farten och stannade nästan synkroniserat. Vi sade hej till varandra, men sedan blev det tyst en stund. Hon föreföll lika osäker som mig, men det var något jag inte kunde säga med säkerhet. Jag hade precis samlat mod för att nämna något om hennes dress, när istället hon sände ut ljudvågor. Och det skulle komma fram att det inte alls fanns någon tvekan i hennes uppriktiga undringar.

Hon frågade mig om hon var en del av minnet. Jag förstod inte riktigt vad hon syftade på. Så jag bad henne upprepa sin fråga. Universums minne, utvecklade hon kort. Jag tänkte efter ett tag, men sedan sa jag att jag inte kunde svara på det. Jag frågade kvinnan om hon trodde det. Det är något vi bara kan känna svarade hon.

När vi stod där i stadskvarteret och beskådade varandra, tilltog mina frågetecken. En känsla av overklighet infann sig hos mig, en person annars ganska öppen för sinnesutvidgande perspektiv. Men trots att vårt sociala utbyte bara hade varat i minuter, kände jag en påtaglig förnimmelse av samhörighet med kvinnan. Detta är något jag förvisso brukar tillskriva alla de människor, som bekräftar min existens med en hälsning.





Prosa (Kortnovell) av DavidM VIP
Läst 68 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2023-08-23 20:33



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

DavidM
DavidM VIP