hon var vacker där hon låg på bordet i sin gummidräkt,
hon låg och särade på benen och blåste bubblor av rosa hubba bubba, bubblorna blev stora som apelsiner innan de sprack till klet över hennes ansikte. jag hämtade min skrivmaskin och satte mig vid bordet för att skriva. i det upphetsade tillståndet föreföll mig den byråkratiska prosan som vackrast, med ord som kommunförvaltning, ledningsgruppsmöte och analysgruppseminarier. jag visionerade vidsträckta kontorslandskap med människor i vita skjortor som gick fram och tillbaka och såg allmänt jäktade ut. Louise som nu låg och masturberade på bordet hade börjat närma sig något slags klimax, svetten rann under gummidräkten, det luktade varmt kvinnokön i luften. scenen började smälta samman med mina inre visioner; kontorslandskapen vid någon kommunförvaltning, kanske en förort utanför Filipstad, nämndemän som satt och fikade med bulle och kaffe och diskuterade fotbolls-VM, kommunförvaltningens inre helgedom. jag tände en cigarett och stirrade ut i rummet, Louise låg och stönade på bordet och frågade om jag ville vara med. jag såg knappt på henne, väggarna i rummet var ansatta av ett bedövande lugn, eftermiddagsljuset vällde in från fönstret över hennes gummidräkt; kommuntjänsteman, styrgruppsmöte, socialförvaltning, försäkran om samlevnad. jag hade börjat bli svettig, jag rökte cigaretten allt mer frenetiskt. Louises blygdläppar på bordet, nämndemännen i Filipstad, Björn Ranelids vidunderliga prosa; allt strålade samman, katatonisk av upphetsning närmade jag mig frälsning, och jag kom osökt att tänka på Sami Saids undersköna ord: "människan är den vackraste staden",