Några minuter senare sitter Leila framför mig med ett nedkluddat kollegieblock i knät. Vi har snurrat på fåtöljerna så att de är vända mot varandra. Jag känner en fläkt av hennes parfym, blommig och söt, och jag undrar om det verkligen är tillåtet med parfym på det här stället. Medan sköterskan går runt henne och sätter fast hennes elektroder berättar hon för mig hur sessionen ska gå till. Vi ska ha ryggen mot varandra under tiden som tekniken är igång, för att inte påverka varandra. Jag ska istället titta på TV:n som kommer att visa bilder för mig som ska väcka känslor och associationer.

”Det är inga hemska bilder”, säger Leila lugnande. ”Inga äckliga insekter eller blod eller något sådant. Vi är inte ute efter att skrämma dig. Bara ge din hjärna något enkelt att jobba med under tiden som du försöker att inte tänka på vad du inte får tänka på.”

Jag sitter och leker med mina tröjärmar medan hon pratar, men när hon slutar tittar jag upp och möter hennes vänliga blick. Kan hon redan läsa av mig, innan hon ens fått alla sina elektroder ditsatta?

”Alla som genomgår behandlingen blir väldigt medvetna om sina egna tankar, åtminstone i början”, förklarar hon när hon ser min förvånade min. ”Jag är van att höra den rundgången. Men det gör inget, för den inre monologen är bara en liten del av det som överförs. Den allra största delen är mycket mer abstrakt och går inte att påverka så mycket i stunden. Som känslor, minnen, det undermedvetna och så vidare. Alla dessa saker kommer jag att känna som om de vore mina egna. Jag kommer att vara du, inte bara höra dig tänka.”

Hon gör en paus igen och jag skruvar på mig, vet inte vad jag förväntas säga. Det hon berättar låter både fasansfullt och underbart på en gång. Att bli så totalt utblottad inför en annan människa. Släppa taget om alla tunga hemligheter, lämna över alla problem som de är, utan att beskriva dem först. Öppna alla dörrar till alla dolda rum som man inte ens är medveten om själv. Bli helt genomströmmad av ljuset från en annan persons intellekt.

”Hur känns det? Är det okej? Har du några frågor?”

Jag harklar mig och säger nästan viskande: ”Jag undrar…”

”Ja?”

”Vad ska de göra?” Jag pekar på sköterskan, som äntligen fått fast elektroderna och nu sitter vid datorn, och läkaren, som följer det hon gör på skärmen med blicken.

”De ska övervaka. De kan se både din och min hjärnaktivitet i mer grova drag, som kurvor på skärmen. Det är en viktig del av forskningen som jag inte förstår mig på, men jag lovar att de är proffsiga. Är det något mer du undrar?”

”Vi ligger lite efter i tiden”, avbryter läkarens röst från skrivbordet. ”Om ni är redo föreslår jag att vi sätter igång.”

”Är vi redo?” undrar Leila och spänner blicken i mig. Inte på ett strängt sätt, mer uppmärksamt, som om hon inte vill missa något.

Jag rycker på axlarna. Blir man någonsin redo för något sådant här? Sedan säger jag:

”Kommer det kännas något?”

”Man kan bli lite yr, och det kan pirra lite i hårbotten. Men annars känns det ingenting.”

Läkaren harklar sig från sin plats där han sitter och trummar med fingrarna. Leila fortsätter ignorera honom och undrar återigen om jag är okej och om jag har fler frågor. Denna gång skakar jag på huvudet. Hon nickar och blinkar mot mig innan hon säger ”Då åker vi” och snurrar fåtöljen 180 grader. Jag gör likadant så att jag sitter vänd mot TV:n igen. Hjärtat dundrar inuti min bröstkorg som känns stel och hoptryckt när jag försöker andas så lugnt jag kan. Effekterna av pillret som jag tog är som bortblåsta. Det enda som lugnar mig nu är den svävande doften av Leilas parfym.