Som vandringsman på walesisk hed, där romartidens stumma segrar ännu fångar vinden, anar jag Kung Arthurs hov bland dimmorna, och Avalon, dess rikedom likt slipad diamant, smaragd och glänsande onyx; och ännu längre in bland kullarna, där tiden mystiskt tycks pulsera, bland uråldriga bäckar ringlande igenom djupa dalars skuggor, lever ryktet kvar om Kristi kropp, och graalen, fylld med heligt blod, så nu jag rör mig emot denna tidlöshet, så rik på mystisk sälta, och orden som jag lämnar efter mig blott skrapar på en yta, under vilken evigheten kallar, och nu, en viskning ifrån skuggorna: "calix meus inebrians quam præclarus est," så nu det är hög tid för mig att gå.

Farväl, förgänglighet.