Med pistolen i min hand vandrar jag nerför gatan. Den upplysta tomma gatan mitt i stan mitt i natten. Snabba säkra steg, känner efter så pengarna ligger kvar i väskan på min rygg.

Ett ljud skrämmer mig, jag hoppar till. En katt springer framför benen, jagad utav en grävling. Jag hamna i chock, glömde helt bort mitt uppdrag i stundens momentum.

Fort spanar jag mig omkring efter tecken på liv men det är en apokalypisk atmosfär här. Det råder en skrämmande stillhet, ett lugn som andas skräck.

Hundra femtio tusen kronor kont cash bad dom mig leverera till andra sidan staden. Eller bad gjorde dom inte, dom hotade mig mer eller mindre.

"Här, lämna detta till Steffo på andra sidan staden vid hörnet på musikaffären inatt vid midnatt om du vill hålla familjen kär," sade dom till mig och skrattade hånfullt.

Kanske hade dom hoppats att jag skulle pissa på mig av rädsla, jag ensam bland dessa maffia män. Men jag lyckades att inte blöta ner mig.

Pistolen var tung, jag hade aldrig hållt i en innan. Men det var något häftigt med pistolen i min hand, jag kände vilken makt den gav mig. Att kunna ta liv.

Jag ökade mina steg, hörde sirenernas tjut på avstånd och rös till. Som tur var så hade det blivit vanligt med sirener här i stan, gängvåldet hade eskalerat och knarket strömmade.

Min stad hade fallit ner i glömskan, en ravin utan botten. Det var inte som förr, när polisen förde ordning med sig, nej, idag hade dom förlorat sin auktoritet.

Snart kunde jag se musikaffären, som legat där sen 30-talet. Där hade generationer köpt och lyssnat på musik, åtskilliga lp-skivor och cd-skivor hade det blivit genom åren.

Jag minns när jag själv köpte en skiva där med eldkvarn. Pojkar, pojkar sjöng han om. Han är riktigt bra den där karln på musik.

Molnen hängde tungt på himlen och varken stjärnor eller måne syntes till. Det var spöklikt och precis som killarna sagt, stod där en man vid hörnet av butiken. En ryckning gick oförklarligt genom min kropp, något var fel.

Jag saktade ner mina steg, ville inte att gestalten skulle tro att jag sprungit hit. Kappan den bar räckte ner till marken och håret var långt och svart. Liknade fjädrarna på en skata.

Nu var jag nära, auran här var konstig. Det var som om jag blivit bedövad, kände inget alls. Men jag höll pistolen i ett stadigt grepp och gick framåt. Stämningen byggdes upp inför denna eventuella skräck scen.

"Hej, jag har har dina pengar," sade jag åt gestalten som fortfarande stod med ryggen emot mig.

"Kassjakkajjskakk," hörde jag eka.

"Vad sade du," frågade jag nu ställd i panic mode.

Sakta började gestalten vända sig emot mig. En ilning for igenom mig, detta var varken en man eller kvinna utan ett monster. Dess långa svarta hår dolde endel men jag kunde se skräckens ansikte som dolde sig bakom.

Jag visste inte vad jag skulle tro, mitt hjärta bultade i hundra knyck och jag flåsade nästan av paniken, som greppat min kropp med en järnhand.

Aldrig förr hade jag skådat något så vanskapt, så kusligt i mitt liv. Ett ruttet mögligt grishuvud fyllt med maskar krälandes ur alla dom där vidrigt svarta hålen som blickade emot mig. Var det en mask eller vad var det frågan om?

"Vad vill du mig," skrek jag emot gestalten, min röst darrade av rädsla.

Den började närma sig mig, den började höja sin arm emot mig. Armen såg förskräcklig ut med skin och kött hängandes i slamsor, den såg rutten ut.

"Ge mIg dItT LiV....," ekade en kusligt dov röst ifrån gestaltens groteska mun.

Vad handlade detta om egentligen? Visste dom som skickade mig hit vad som skulle hända? Visste dom vem detta monster var? Så många frågor susade i min skalle samtidigt som jag nu riktade pistolen emot den.

"Stanna, annars skjuter jag," skrek jag mig hes.

Det kom inga tecken på att den saktade ner och jag började avfyra skott efter skott. Blodet stänkte och delar flög, som taget ur en zombiefilm. Gestalten hävde sig över mig. Allt slocknade när den med ett ryck bröt nacken på mig.