När månen steg ur österns dunkel fann jag mig invid den gamla kyrkogården, öde på sin kulle, där ingen har begravts på över hundra år. En ung och vacker kvinna stod vid grinden, vinkande åt mig att komma. Hon hade ögon såsom natten, hår som svarta katten, och näsvingarna voro välvda såsom örnens stolta vingspann. Min mandom väcktes ur sin slummer, och jag ropade "vem är du?" men hon förblev helt tyst, och när månen gick i moln var det som om hon försvann, bara för att dyka upp igen, längre uppåt kullens topp, där gravarna är riktigt gamla. Där klädde hon sig naken, skön som en rubin, och lockade mig än en gång att komma. Men när jag närmade mig platsen där hon stått, och där den äldsta graven låg, fanns ingen där. Med märklig oro uti själen läste jag på stenen namnet Karin Ulla Johansdotter, född i pestens tid år 1666 och död blott tjugo år därefter. En färsk och dunkel grop i marken viskade sin mörka hemlighet. Så kom hon fram ur skuggorna, Karin Ulla Johansdotter, sitt sanna jag nu uppenbarat för mig, och jag flydde ut i natten, med skriket nu mitt enda sällskap.