Jag vill i vers förklara kärleken faktiskt
så hon, min kära, må förnöja min oro,
nöjet må läsning ge, läsningen ger insikt,
vilken må väcka synd, som då må väcka ro.

Och på jakt efter ord för sorgens lömska syn
genom förnäma verk för hennes nöje, så
bidrog jag sen till andras ifall en regnby,
ny, fruktbar, faller ner på mitt solbrända förstånd.

Men ord de längtade efter Uppfinningen,
Naturens barn, fri från styvdamen Studiens slag,
och fötter voro främlingar i vägen men,
I tal så barnslig, hjälplös i mitt kval ett tag,

Därför, i självförakt, med bläckpennan i min mun,
min Skatt sa "Se in i hjärtat, du narr, skriv nu”


Loving in truth, and fain in verse my love to show,
That she, dear she, might take some pleasure of my pain,
Pleasure might cause her read, reading might make her know,
Knowledge might pity win, and pity grace obtain,—

I sought fit words to paint the blackest face of woe,
Studying inventions fine, her wits to entertain,
Oft turning others’ leaves, to see if thence would flow
Some fresh and fruitful showers upon my sunburned brain.

But words came halting forth, wanting Invention’s stay:
Invention, Nature’s child, fled step-dame Study’s blows,
And others’ feet still seemed but strangers in my way.
Thus great with child to speak, and helpless in my throes,

Biting my truant pen, beating myself for spite:
“Fool,” said my Muse to me, “look in thy heart and write.”


(Vänligen använd ej denna översättning utan tillstånd.)