Jag känner sådan tacksamhet.
Jag är tacksam för mitt liv, min hälsa och för mitt driv.
Tacksam för min familj och för all den kärlek jag känner.

Jag minns en tid som nu känns så långt ifrån, som ett annat liv, en annan tid, ett annat universum.
Då allt var grått och trist och det kändes som att världen var min fiende och att ingen förstod mig, som om oturen följde mig vart jag än gick.
I stallet bland hästarna var min trygga plats som barn och när jag var 9år tog jag hand om en rädd och osäker ponny som sedan blev min. Hon var den enda jag kände förståelse för och det kändes som om hon var den enda som förstod mig. I hennes päls kunde jag gråta ut utan rädsla för att bli bortstött. När vi 4 år senare var med om en olycka lämnade hon mig med ett krossat hjärta och full av skuld och skam med tankar för vad jag kunde ha gjort annorlunda.

Något år senare flyttade jag runt mellan boenden och hade ingen fast plats jag kallade hem. Jag trodde jag kunde fly från min ångest, och att jag någonstans skulle finna mitt hem.

Efter många års letande insåg jag att mitt hem alltid fanns inom mig, när jag väl stannade upp och lyssnade vad jag hade att säga och lät mig få prata av mig och gråta ut då släppte ångesten. Att få prata utan att känna att jag blev dömd, att känna mig lika älskad vad jag än sa, det hjälpte mig mycket på min resa till den jag är idag.