Du väntar och vet
att jag kommer,
för att vandra
en sista gång.

En trädfamn som känner
mitt trassliga väsen,
av skörhet och svärta,
av styrka och sång.

Du gav oss
den finaste plats
man kan få.
Vi byggde små byar
av stenar, grenar och jord,
men mest av
drömmar och ord.

Jag var pojkflickan
med kniv och hölster,
otvättat hår och
smutsiga naglar.
Där hos dig,
var jag den
jag innerst ville vara.

I ungdomen drev jag
som en fredlös,
på dina osynliga stigar.
Med spejande blick
och bultande hjärta,
var jag på flykt från en framtid,
som inte var min.

Jag frös och svalt
i tre långa veckor,
bara för att vara med dig,
för att slippa det där
som heter läxor, prov och förhör.
Omöjligt att uthärda,
när brandlarmet tjöt
i min hjärna.

Så gick åren,
och dödsbudet kom,
ett arv förde mig tillbaka.
Ensam har jag slitit,
hållit ut,
åter vandrat hos dig.
I mörker och dröm,
i uppror och vanmakt.

Nu har klockan stannat
på denna plats.
Du är densamma,
men inte jag.
Ett sista uppbrott
står för dörren,
ett smärtsamt farväl
innan jag reser mot norr.
Där väntar nya stigar,
men inga som dina,
där fötterna känner varje
sten och rot.

En del av mig
stannar kvar,
en del av dig
följer mig åt norr.
Du förblir en kraft
i varje hjärtslag,
en stig i själen,
ett ljus i ögonen.
Du skog finns kvar i mig,
en vandrerska
som aldrig stannar.