Det klingar i bladens charm
Och trädets krona omfamnar himlen i dess barm
Det viner i vinden kring
Ett klockslag och så ett kärlekens pling

Det kvittrar i fågelsång
Här rodde vikingar en gång
Bladen vajar kring mig nu
Men jag frågar mig, var är du?

Ett flygplan med propeller
Bränner alla kroppens celler
Och gruset knastrar under fötterna
Och trädet drar sig i rötterna

Någon talar till sin kärlek
Men huden är kall och blek
Jag anar en spänning dem emellan
Men sånt händer ju mer än sällan

En gren faller till marken
Och trädet rimmar en sång i barken
Och jag tror att bladen nu faller
Natten blir nog kaller

I ormbunkarna en spindel väver
Ett väv av nät och flugan kväver
Sin mat den söker i väven
Och flugan nu är kväven

En kråka skuttar på grusvägen fram
Och i hagen står ett par lamm
Nu blir tystnaden ett faktum
Och kärleken blir kall och stum

Jag tycks mig se en krona falla
Och elledningar så frusna och kalla
För snart är vintertid omkring oss
Och jag är allena förstås

För nu viner vinden åter
En stilla pust av vind och flickan gråter
I en glänta av skog så fager och grann
Men hon är den som aldrig kärleken fann

Min nacke är kall och fötterna bränner
Jag slås av en tanke och jag känner
Att om livet är detta så är det okej
Och en kråka skuttar fram och säger hej

Stenar är grus och grus är stenar
Vad är det som träden egentligen menar
För de är de som på hemligheter bär
Men jag frågar vem du är