Del 1.
Jag var inte ombord på Titanic då hon sjönk, utan fastmer en fiskebåt ungefär ett sekel tidigare, 1717. Det stod hårt på klipporna utanför kusten och skulle förmodligen gå i kvav. Där befann jag mig ombord, eländigt klädd i hårt väder. Kylan och det salta vattnet bet hårt under det att stormen slet i det lilla fartyget. Jag vill kunna beskriva precis hur det var när jag som icke simkunnig, drunknade under svåra förhållanden. I och för sig finns det nog inte mycket att säga om enkla förhållanden, om drunkning är ett alternativ till att svälta ihjäl klamrande sig på ett skär något längre ut från kusten. Det har ju trots allt funnits människor som sett sin älskade möta döden och som sedan som frivilligt prisgivit sig åt ett som mindre okänt öde.

Del 2.
Var och en som någon gång varit på väg att drunkna, kan nog tänka sig in i hur det måste kännas att faktiskt göra det. Jag kan inte säga att det varken går särskilt fort eller att det skulle vara något jag valt att göra om ifall chansen gavs mig i närtid. Först hade jag att se fram emot stormen i sig. Det blåste minst sagt spännande vindar, vilka byte riktning gång efter gång efter annan. Tillika regnade det som jag väl aldrig upplevt regn förut. Ljudet av stormen samt ljudet av en farkost som knakade högst oroväckande ackompanjerades av ett skrik från ett dussin män som fruktade att dö där och då. Vilket, som det senare skulle visa sig, inte precis var fallet.

Del 3.
Vattnet nådde bitvis upp till midjan på en del karlar och några syntes ta sig ibland även. Trots ett visst motstånd av de omständigheter vilka stodo oss allesammans till buds just då. Jag hörde flytetyget brytas sönder och samman medan det likt en bröt av stockar kilade sig fast mellan ur vattnet uppstickande stenar. Själv sökte jag hålla mig fast i en bit av relingen och befann mig intrasslad i nät till för att kastas över bord och fånga blandad fångst från havet i. Jag mer kände än såg hur jag fick en segeltyngd och minst sagt våt pelare av trä på min ena axel, vilken först gav mig ett slag i huvudet.

Del 4.
Då jag kom till sans igen återstod inte mycket av båten vilken tydligtvis brutits i bitar sedan jag slagits medvetslös. Stocken hade återgått till att vara stock, efter att ha tjänat åratal ombord fartyget till att bära segel på tvärgående slåar av något segt träslag. Jag fann mig liggande i vatten som nådde mig strax över hakan, då jag halvlåg med pelaren av trä snett över min person. Den tyngde ner mig och jag kunde visserligen röra huvudet och ena armen. Men hur jag än kämpade för att komma loss, medan sjöar av vatten sköljde över mig och regnet piskade, kom jag ingenstans. Benen låg under vatten och jag kände något kila över dem stundom.

Del 5.
Hur länge jag låg på detta vis vet jag då verkligen inte. Men att det ännu var lågvatten märkte jag så, vattnet började så småningom stiga och täckte först bröstet för att sedan ta sig till min hals. Sedan kom det sig att alltmera av ansiktet hamnade under vatten och så befann sig hela huvudet under vatten. Jag spottade och fräste, svor och förbannade såväl mitt öde som detta stigande vatten. Jag kände det som att jag obevekligen skulle gå det obarmhärtiga till mötes. Jag som i stort sett inte haft mycket emot vatten, så länge det bara fanns tillräckligt av det på armlängds avstånd eller mera.

Del 6.
Jag hade som sagt få argument för att arbeta i land. Så befann jag mig istället till sjöss och mina olyckskamrater var alla äldre än mig. I mer än tio år hade jag befunnit mig ömsom till sjöss och någon gång i land. Men de andra föreföll att alltid ha varit äldre än mig, trots att delar av besättningen byttes ut gång efter annan. Som brukligt varit all tid före denna och s om det nog alltid skulle vara. Det kunde finnas minst något dussin skäl för det. Försvunna till sjöss spolades ibland ner i ett skummande hav. Det var aldrig tal om att hoppa över relingen och försöka rädda någon medan båten låg ute och vågorna skvalpade omkring oss, ofta flera meter höga. Vatten sköljde ofta nog över däck och det gällde att hålla i sig.

Del 7.
Ibland låg havet hyggligt stilla och solen sken. Båten vi seglade såg ut ungefär som andra fiskebåtar såg ut på den tiden. Vårt lilla fartyg skiljde sig inte mycket från vår egen, men egenheter tycktes den ändå ha. Jag minns inte längre vad den hette, ty tre eller fyra gånger hade den bytt ägare och då även namn. Rustats upp mycket kan en nog inte säga att den hade. Förutom att byta besättning eller segel, roder och även en och annan planka, var den annars hyggligt anonym bland andra flytetyg. I alla fall hade den klarat sig länge nog, fiskebåten, och nu hade den alltså seglat färdigt. I en storm som den här hade den varit meningslöst att kasta ut ankaret på djupare vatten vädret hade överraskat oss fullständigt.

Del 8.
Det hade nog gått som det brukar gå till slut. Krukan sägs gå till brunnen tills den springer läck. Och även den här skorven hade sett sin sista seglats, men här befann sig vattnet inte inuti kärlet. Det befann sig runt omkring och det var nog meningen också med just båtar. Även om det fanns vätska ombord, för invärtes bruk, var det nog själva meningen med det. Där jag i vattnet låg och bara kunde röra mig litet desperat, bara int så jag kunde få kroppen min loss. Vattnet steg över mitt ansikte och jag var rädd för att jag skulle drunkna och inget mirakel kunde rädda mig. Jag ville inte öppna munnen för att släppa in det salta vattnet, men mina näsborrar var förstås utsatta då jag inte kunde andas heller genom dem.

Del 9.
Där jag låg och fylldes av såväl panik som skräck, var mina tankar inte hos min familj eller ens någon jag det minsta kände. Allt var som om min sista stund var kommen. Jag var bara som ett darrande gele av rädsla och sedan då jag insåg att jag skulle drunkna. Så tvingades jag öppna munnen som för att försöka andas, men allt jag fick var munnen full av vatten. Det var en kamp för mig förstås, varje försök att andas var dömt att misslyckas och jag sprattlade som var jag en fångad fisk. Sedan alltmer slappnade min kropp och jag sveptes bort i mörkret. Min fruktansvärda skräck ersattes sista medvetna stunden av lugn och sedan blev allt förstås 'svart'. Jag var förstås medvetslös.

Del 10.
Som om jag skulle ha kunnat supas under bordet. Bara att där fanns bara tomhet och inget medvetande. Inget bord och inga glas med supar. Jaget var bara inte där och ingenting av medvetande fanns där som mera märkbart heller. Det var inte ens någon synlig svärta, det vara bara en enda stor massa av ingenting alls. Kroppen min vaggades lugnt i vågorna som lugnat sig alltmera. När så dagen grydde drog sig vattnet tillbaka och det blev ebb. Över klipporna svärmade nu levande människor vilka skrek till varandra och sökte plundra skeppet, av vilket mest bestod av spillror kring den mittersta delen av timrande plankor vilka satt hårt fastkilade mellan av klippor nu synliga delar av stranden. I den fanns även ett myller av kryp i alla de storlekar. Där fanns det byte som så attraherade små som stora av de människor som vågade sig att bland stenar och bråte, lik efter drunknade och halvt sargade människor.

Del 11.
Som jag aldrig varit direkt slängd i räkning vet jag inte exakt när föddes eller ens hur gammal jag kan ha varit när jag drunknade den där stormande dagen då regnet piskade och öste ned. Men efter någon tid då jag inte vet när, eftersom jag inte gärna kunde veta det och ingen var heller vänlig nog att upplysa mig om detta högst oviktiga faktum. I vilket fall var jag nog inte riktigt medveten om någonting alls då jag sökte öppna mina ögon och upptäckte att min kropp inte var med mig. Eller kanske rättare, jag var inte med min kropp. Jag kände det rent sinnligt som om jag befann mig på den plats där skeppet slagits i spillror och sedan gryningen kommit och gått, liksom dagen och aftonen. Men som det varit en dag i juni då skeppet avseglat, det kan ha varit juni ännu och det var ljust långt inpå kvällen.

Del 12.
Själv blev jag en smula upprörd, ja rent av arg och besviken då jag upptäckte med vilken iver människor på stranden tog såväl fångsten ur näten ombord. Såväl plundrade de döda på allt av möjligt värde i deras klädsel. Själv kunde jag inte begripa hur jag kunde åse allt detta, såväl som höra och alls bli som gramsen över detta skådespel, om det nu var så att jag saknade kropp. Tydligen var det min själ som svävade omkring på platsen. De som myllrade över stranden, så länge det ännu var ebb, vilket varade en bra bit av dagen, såg mig inte. De verkade inte alls lägga märke till att jag var där. Det upprörde mig förstås först, strax därpå lade sig ett lugn över mig. Jag hade ju inte varit mycket till människa ens då jag befann mig i livet bland andra. Så hur kunde jag väl egentligen klandra någon ens nu?




o