Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Ett är ofattbart

Ett är ofattbart.

Jag betraktade ett gammalt svartvitt fotografi idag. Du på stranden med bara ben i kors, ena handen vilande i den varma sanden bakom dig, den andra skuggande dina bruna ögon. Vem betraktade du därute i vattnet?

Och läpparna. Var det verkligen de där läpparna jag älskade så? Var det mig du kysste när det hände eller tänkte du på någon annan?

Den magra fågel som var jag hoppade ur boet för tidigt för mitt bästa och för sent för mitt näst bästa. Det som var kvar landade mjukt i ditt nät och blev kvar för att jag ville.

Dagarna vi hade, och nätterna, och vardagen den första tiden. Vi byggde bo, jag fann min ro, de tu blev tre blev fyra.

Blev en igen.

Vår kärlek var stor och stark, ett underverk att bedövas av och somna vid, släppa sig själv ner i och flyta fram på, tills färgerna i min själ bleknade och min hud stelnade och sprack. Kvar var runor och ärr och den alldeles särskilda styrka som läkta benbrott utvecklar.

I din sfär virvlade, gled och smektes hemligheter och lögner förbi, en gång gemensamma, så småningom huvudsakligen andras, tills du inte ens iddes ljuga för mig längre.

Det jag älskade dig för, livsglädjen, karisman, blev till slut grunden för mitt förakt. Och ingen kan dela vardag med förakt.

Är det sant att du är borta? Man säger så. Jag har stått på den plats där du vilar. Om du vilar.

På tapeten bakom kudden skriver jag till dig, varför inte, du kanske hör mig. En rad, sedan tar det slut. Dagen efter, ännu en rad. Det en gång solklara är numera så blekt och flyktigt, orden och meningarna, avsikt och uppsåt, någonting blir ingenting.

Ett är ofattbart. Ej fågelns flykt på himlen eller rymdens djup, ej gränslös kärlek sekunden efter födseln, ej hjärtslag som, hudnära, ökar takten, ej Gudsfrågorna, fräknar efter far och olater efter mor, ej solrosgul grönska ur kolsvart jord.

Ett är ofattbart: ditt liv på min bekostnad, du värd mer än jag.

Mycket kan jag klandra dig för, blott ett är oförlåtligt. Jag tappade min penna och förlorade min röst. Det mesta förlåter jag dig men inte detta. Inte detta.

(Ur en längre text)




Prosa (Roman) av urbanjohanssonwriter VIP
Läst 55 gånger
Publicerad 2023-09-18 09:00



Bookmark and Share


  Skatflickan VIP
så vackra minnen och så vemodigt sorgesamt. jag bär också 'ett ofattbart' i mitt hjärta, kanske ett lika eller inte.

kännbar text, rakt in i hjärtat
2023-09-18
  > Nästa text
< Föregående

urbanjohanssonwriter
urbanjohanssonwriter VIP