Min pappa löpte amok ända in i mål i en tvångsmässig självdestruktivitet. Hans självmord banade vägen för min tvångsmässiga självdestruktivitet. Metodiskt och målmedvetet utplånade jag mig själv från det att jag fyllde 11 år
tills den själsliga döden var ett faktum
tio år senare i en schizofren psykos.
Så härligt det kan vara med en utpräglad
självdestruktivitet när det är alldeles
flummigt och euforiskt i huvudet men
så helvetiskt med självmord och psykos.
Varför var det ingen som hindrade oss
pappa? Hur ska man kunna hindra en
människa som är besatt av att gå under?
Hur ska man gjuta mod i den som mörkret
redan har slukat med djävulen i högform?
Vi hatade kärleken och sanningen pappa
i en tvångsmässig självdestruktivitets
febriga eufori, vi hatade människorna
tills vår omgivninge inte kände igen oss.
Vi förbannade den dag vi föddes och vi
lovsjöng döden och destruktiviteten.
Vår familj var fylld med positivism och
optimism, blinda och döva och dessutom
kristna så ingenting kunde någonsin gå illa.
Det är så härligt när allting går åt helvete.
Vad skönt det är att svika människor och
bevittna deras besvikelse, svaga små
stackare som inte har förstått någonting.
Jag är 21 år gammal och är på akuten för
magpumpning efter att ha proppat i mig
några kartor tabletter. Den tvångsmässiga
självdestruktivitetens njutning var inte värt
detta inferno jag nu går igenom. Psykosen
är en konstant tortyrkammare och jag blev
dessutom utskälld på psykavdelningen
av en äldre kvinnlig demon. Pappa jag
ångrar att jag följde i dina fotspår för jag
existerar inte längre i en mardröm utan slut.
Kärleken och sanningen är det som kommer
att rädda mig där borta i tunnelns slut.
Gud du frälste mig och läkte mina sår.