Hon vände handflatorna mot grusgrå skyar
betraktade var pärldroppe
som flöt fram längs de trådtunna livslinjerna

men ingen svalka kan
ges sådana dagar som denna

vissa saker är och förblir,
även de som nedtecknats i mjölvit skrift
och göms bakom paragraflöshetens
oskrivna lagars glipande pärmar.

Hon drog koftan om veka livet,
sopade vägen ren från igenkänningspår
med självbunden kvast av livstrån
och vände för första gången
ryggen mot sig själv, för att åter
kunna få tillbaka det hon lämnade
av sig själv i ett gränslöst ingemansland.