Likt en tidsmaskin tar mina slutna ögonlock mig tillbaka.
Tillbaka till skogen, min magiska skog.
Mina barn ben springer, jag är fri.
Jag springer, nästan flyger fram så fort jag kan.
Inget kan stoppa mig!
Skogen är min tillflykt, min älskade skog, jag glömmer aldrig vad du gav mig.
Jag minns ruset och frihetskänslan när jag hoppade från sten till sten.
Mitt hår svajade av vinden när jag klättrade högst upp i träden. Jag var helt orädd för döden, för jag var redan död på nåt sätt..
Flickan som jag hade varit i 7 år, före flytten till Sverige var utplånad.
Nu skulle jag bli en ny flicka som passar in i mitt nya land.
Jag spelade rollen perfekt, så perfekt att jag till slut hade dödat mitt gamla jag.
Mitt nya jag hade stora drömmar om framtiden, drömmar om frihet!
Frihet ifrån fängelset hemma.
Frihet ifrån allt ansvar jag kände över andras lycka.

Tidsmaskinen tar mig tillbaka..Jag är inte mer än 9 år gammal. Jag måste se till att alla är glada i mitt dysfunktionella hem. Jag gör mitt yttersta.
Depressionen hemma försvinner ibland när vi får besök av gäster, då hörs skratt hemma.
Gå inte hem snälla! Paniken växer inom mig.
- Snälla stanna lite till, bara lite till.
Mitt hjärta bankar snabbt, Jag vet att skratten tystnar när dörren stängs..
Jag var redan död på nåt sätt. Död i min själ redan då..
Jag sätter mig på min cykel och trampar så fort jag kan, flyr till skogen till min magiska värld. Jag hoppar av och springer in, jag är Ronja rövardotter mellan magiska träd och solstrålar som genomborrar löven.
Jag tittar upp på himlen och viskar drömmande för mig själv.. -hur kommer jag att se ut när jag blir stor? Kommer jag att bli vacker så någon blir kär i mig och gifter sig med mig? Finns HAN? Pirret och hoppet i magen kittlas och en dröm om sann kärlek, hopp och lycka börjar gro.

Mina ögonlock öppnar sig och tidsmaskinen tar mig till nuet. Jag tittar mig själv i spegeln och ser att den lilla flickan har blivit stor.
Vad hände med mig?
Vad hände med mina drömmar?

HAN tog dom ifrån mig. Han tog mina tankar, min själ, mitt jag och förminskade mig tills jag inte längre existerade.
Jag är vilse och hittar inte längre vägen till skogen.
På nåt sätt har jag aldrig existerat.
På nåt sätt har jag alltid varit död