Gunilla och Ulrika i stilla samtal med varandra på skolgårdens grus. De går båda i åttan i grundskolan i den där lilla staden rätt långt ifrån Örebro. Du vet den där som är belägen rätt och slätt. Gunilla utbrister plötsligt någonting, förmodligen riktat till Ulrika, eftersom de står hyggligt nära varandra, i alla fall inte längre bort än någon meter.
- Du?
- Mmmm.
- Du är underbar.
- Tycker du ja.
- Du ska ju svara med att säga någonting bra om mig.
- Vad menar du med det?
- Jaa, det där var ingen vanlig komplimang.
Men bra bussigt sagt var det väl?
- Jaha.
- Ja, du kan väl säga vad du tycker om mig?
- Du tycker det?
- Mmmm.
- Fiskar du efter något?
- Tja...
- Men hur spontant verkar det om jag genast svarar något närmast fantastiskt?
- Tycker du inte att jag är fantastisk, då, vad?
- Tja, alltså...
- Hm.
- Du vet, han Niklas...
- Du menar han som...
- Mmmm...
Så uppstår en sådan där som menande tystnad. Fylls bara av den ena menande blicken efter den andra. Istället för att prata kastar den ena med huvudet, som menande åt grabbarnas håll till. Som ett sådant där tankeöverfört och tänkt som fortsättning på vad den ena sagt och menat där senast. De är visserligen inte alldeles som säkra på vad den andra menar. Men snudd på är det nog i alla fall.