Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Älskling, ha ett vackert liv.

Jag är ett svart hål. Jag konsumerar och förtär. Det är allt jag gör.
Jag började smått och kompakt. Jag började med att jaga vibrationer, små vibrationer, i mitt hjärtas spindelnät. Små vibrationer från fånga byten jag kunde smälta inifrån och suga ut.

Nu är jag långt senare.
Och jag sväller.
Jag expanderar och kväver ljuset runt mig.
Jag är ett svart hål.
Jag skruvar upp musiken varje gång jag lyssnar. Jag vet att jag inte kommer att njuta av den förrän mina öron blöder och jag blir döv.
Det ringer i dom, varje sekund. Toner som tar livet av sig. Toner jag aldrig kan höra igen.
Ändå är jag inte tillfredsställd.
Och jag stirrar på filmer i kolsvarta rum. Men det är inte mörkt nog och filmerna är för långt bort.
Jag vill att det ska bränna i ögonen, att jag glömmer andas, att luften står stilla och att min kropp vriden i en orms mönster aldrig kommer sluta verka och mola efter jag sträckt ut den.
Jag vill att ruset av drogen är ruset av döden.
Jag vill att linan eller tabletten är ett hjärta som stannar och en kyla som sprider sig från extremiteter, tår och fingrar, längs med ådror och senor tills den möter hjärtat och stannar klaffar mitt emellan öppet och stängt.
Jag vill att gåshud och susande öron ackompanjeras med ett kompakt och ogenomträngligt mörker som sakta omfamnar mig bakifrån och sväljer och sväljer och sväljer.

Jag vill att kärleken bränner mig till döds, för hur kan jag någonsin hålla elden vid liv när jag är så kall?
Jag vill flytta på stenarna runt elden, låta den söka sig ut efter nytt bränsle och brinna fritt.
Jag vill se den ta fatt i torra löv och låga grenar. Jag vill se djur och insekter fly i panik.
Jag vill att vår kärlek bränner mig till döds.
Jag klarar inte av min egen kyla mer.
Och jag har inte mycket mer att elda med.
Om det finns glöd kvar hoppas jag att du kan ta den med dig, hålla den vid liv och få värmen du förtjänar. En värme som bränner in skuggor i marken runt sig. En värme som ger liv och grönska och fruktbarhet. Jag önskar det för dig, med allt det lilla jag har som fortfarande är rent och ljust.
Min singularitet, kärnan av det svarta hålet, den laglösa platsen där fysik och fantasi inte räcker till.
Där inne drömmer jag om en värld där ditt hjärta får expandera till en allomfattande varm superkritisk massa av värme och välvilja.

Du är det ömmaste jag sett.
Det knäcker mig.
Den värld du finns i, den värld jag är en del av, den vill andas in dig, syresätta sitt blod med dig och andas ut dig som giftig gas.
Den försöker, gång på gång, och du står fast, med en tårig sårad och ljus blick.
Jag klarar inte av det.
Jag önskar att vi alla var bättre, att din upplevelse var vad den borde vara, men jag tagit del av våldet och sorgen och mörkret som jagar dig.

Jag är ett svart hål och jag kommer svälja dig, som jag sväljer allt annat, för jag vill att din kärlek bränner mig till döds.
Jag måste få känna, jag måste få leva, jag har inget eget, det sker på din bekostnad.
Enda slutet är en brand.
Jag ber till ingenting alls när jag ber, det är tomt och ihåligt utåt, men jag ber ändå, och när jag ber är det för dig och för att du ska få bli fri.

Snälla, försök.




Prosa av alveheh
Läst 48 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2023-09-21 13:26



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

alveheh
alveheh