Den minste sonens sprutspya över hela finmiddagen på Mors dag. Mamma som blir galen och hysterisk. Pappa apatisk med vidöppen mun. Syskonen som bara skrattar lyckligt. Den finkristna familjens eleganta
övertygande fernissade fasad som krackelerar och rämnar. Under ytan ett skrikande kaos av allt som har förträngts under årtionden, en skräckens och hatets kakafoni av ångest.
Mamma kan inte sluta skrika. Pappa som ligger i fosterställning på golvet på gränsen
till psykos. Syskonen som inte kan låta bli att skratta. Den minste sonen som flyr till sitt kreativa högkvarter för att få tröst av Tintin.
Den hårt traumatiserade och förljugna familjens underbara undergång äntligen.
I tre veckor är mamma och pappa tysta och
behandlar den minste sonen som luft.
En natt smyger han upp, tar sitt basebollträ och slår sönder så många fönsterrutor han bara hinner. Den falska radhusidyllen håller på att krevera. För första gången på flera år så är pojken riktigt lycklig. Mamma är chockat vrak som går på valium och vodka i parti och minut.
Pappa går nervöst och talar för sig sig själv fram och tillbaka. Nej så här kan vi inte ha det säger kvinnan från socialtjänsten. Den minste sonen har berättat att han har blivit sexuellt utnyttjad av både mamma och pappa. Syskonen sitter och gapskrattar. Pojken slår en sprutspya rakt på pappa som drabbas av ett psykotiskt sammanbrott. Året är 1973 och hela Sverige är konstant överlyckligt vilket det är lag på att man måste vara plus väldigt tacksam, skötsam, hel och ren samt ordentlig. Annars så kan man tvångsplaceras på det hårt ökända Mentalsjukhuset. Det är rätt att springa naken på stan och skrika ut sitt ursinne samt ta sig ett dopp i Svartån. Det är rätt att göra uppror.