Aristotelisk ansågs dikten vara,
när ordens massa passades till formen.
En poesi skall hållas inom normen
och inte flyta ut i intet bara.

Platonsk sågs diktens innersta idé,
när urbilden var sannare än bilden.
Som filosofen uppfostrade vilden,
gav tankens gnosis diktens kvalité.

Atens Akademi gav skilda svar
på verklighetens och på diktens plikter. 
Eleven Aristoteles mer sinnlig var

än Platons, lärarens, förnuftsåsikter.
Fortfarande i poesin står frågan kvar:
Finns det en poetik för dagens dikter?