Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Har städat upp en gammal story jag skrev för något år sen. Gillar den här själv väldigt mycket, även om den kanske inte är riktigt "poeter.se"material :)


Kalle Teodor

Vattnet är kallt, det är alldeles för kallt. Kalle tänker, Börje klarar inte att vara i så här kallt vatten länge. Kalle har salt i ögonen, han ser inte men han känner hur vattnet sliter i honom, hur det drar honom upp, upp, upp och sen hur han faller ner, ner, ner. Mellan där finns en sekund som han kan lyckas fånga ett andetag, och han gör det samtidigt som han kisar upp ögonen. Vågorna är stora som berg. Stora som klippan vid Lyse kyrka. Det ser … Han är så väldigt liten här, och det regnar, det piskar mot honom och det är kallt, så väldigt kallt och sen slår nästa våg in i honom och kraften gör att han skjuter in i den, en meter, två, tre kanske och det är svart, mörkt, och han känner hur han tumlar runt, som att han faller i en backe. Det är kallt, och hans ögon gör ont och han hann inte ta tillräckligt med luft. Börje måste ha panik, han tänker det. Börje kan inte simma, Iwar sa det till honom, att han inte fick låta Börje hoppa överbord för Börje kan inte simma. Plötsligt känner Kalle luft mot ansiktet igen, och han tar ett skarpt andetag men det var falskt för munnen var fortfarande under ytan och han får bara in vatten, som han måste hosta ut men det finns ingen luft att hosta med och han sjunker, det sista han ser innan vattnet forsar in över hans ögon igen är molnen som ylar fram där uppe, vita, svarta, gråa, arga och allt han kan tänka är ett enda ord, ett namn.
Börje.
——————————————————–
“Den här då?”
Lasse håller i en röd kopparbunke. Ytan är naggad men färgen lyser ändå. “Brandröd” tänker Kristin. “Nej, ställ tillbaka den, vi kan” hon famlar lite med orden “vi kan ta den… sen”
“Men vafan, jag packar ju-”
Plötsligt vred, Kristin hugger tillbaka “Nej, sluta, vi tar den sist” hon ångrar sig genast. Andas ut. “Förlåt, jag vet inte. Jag vet inte varför men.. Kan den inte få stå kvar ett tag bara?”
Lasse ser nedslagen ut “Det kanske är bättre om .. du packar köksgrejerna?”
Kristin skrattar, även om det känns taskigt för hon fattar ju att han inte fattar. “Nej alltså, det är verkligen bara den. jag vet inte, det var något mormor alltid sa, att den skulle stå där”
Lasse vågar inte fråga men Kristin ser att han undrar “Jag vet inte, hon sa att det hade med kopparn att göra, att det var bra för den med havsluft..” Igen. Hon ser hans blick. Hon ser hans ögon söka sig mot underskåpet där alla de andra kopparbunkrarna står och han vill fråga men han gör det inte så hon skrattar till igen, skakar på huvudet “Nej jag vet inte, du pratar om samma kvinna som någon gång tyckte att den här var ett fynd”
Hon håller upp en porslinsfigur av en kvinna som dragit upp kjolen så högt att man ser kanten på stay-upsen, samtidigt som hon med andra handen täcker för munnen, munnen formad som ett O med röda läppar. “Var hittade hon den här liksom”
Lasse har mjuknat så han skrattar till han med “och hur fick hon för sig att köpa den”
Kristin tittar på porslinsfiguren igen och skrattar, ser på den som en förälder ser på ett barn som visar upp sin tionde hiskeliga teckning i rad och vill ha applåder för den.
“Ja den är verkligen hemsk.” Hon lägger ner den i lådan framför henne. “Vad tror du de gör med de här grejerna sen?”
“Jag vet inte, auktionerar ut? Eller skänker till välgörenhet kanske?”
Hon tittar på den hemska figuren igen. “nästan så man skulle förstöra den så inget annat barnbarn ska behöva göra om det här”
För en gångs skull läser Lasse situationen rätt
“Vill du göra det?”
Hon tittar ner på den, och sen upp på honom igen. Nickar.
Lasse tar kopparbunken och ställer tillbaka den på fönsterbänken och sen följer han efter en Kristin som småspringer upp för vindstrappen, som fnittrar när hon tränger sig in i den lilla fönstergluggen och som gapskrattar när KAKRASCH:et från figurens explosion tio meter under dom klingar in i gluggen. Lasse hade sitt huvud vid Kristins, men han såg inte fallet, hans ögon var på henne. Solen är på väg ner och målar allt i brandgult, lyser upp hennes hår som eld. Hon är tjugotvå igen, busig och vild och fri. Han kysser henne och hon faller över honom och han hinner nästan inte ta emot.
-
-
KAPITEL 2
-
-
Iwar har sagt att Kalle ska hålla sig här nere, att han måste se till att Börje, katten, inte smiter. En sjöman blir inte sjösjuk, men Börje är orolig, trots att Kalle försöker lugna honom “Börje, det är ingen fara, det är bara vågor”. Börje väser, inte mot Kalle utan mot omgivningen. “Lugn nu Börje, lugn nu”
Lastutrymmet där Kalle och Börje sitter är sprängfyllt av havre. Balarna står packade längs sidorna och utrymmet som Kalle sitter så intryckt i nu hade sett så stort ut innan de fyllt på med balarna. Nu kändes det som en koja. Det kändes som att han krupit in under bordet därhemma, och han säger det till Börje också “det är precis som hemma, bara att det gungar mer, det gungar bara lite mer Börje” och katten verkar acceptera det ändå, lugnar sig en aning även om Kalle kan känna Börjes hjärta slå hastigt mot honom.
Kalle försöker annars mest hålla sig från att må illa. Utrymmet rör sig, det slår fram och tillbaka och han vet aldrig när nästa sväng kommer. Ibland känns det som att skeppet lyfter, lyfter, lyfter i evigheter och han tänker att de måste ju vara uppe i himlen snart då slår det ner igen och det faller så långt och snabbt att han tänker att de kraschar mot botten men sen möter skeppet nästa våg och de börjar lyfta igen. Han håller sig så stilla han kan, han har en arm tvinnad runt ett av repen som håller fast havrebalarna, och med den andra smeker han Börje innanför hans rock.
Ljudet av hav och krasch och vind och vatten flyger in i utrymmet när någon öppnar skjutluckan i taket.
“KALLE HÅLL DIG KVAR HÄ-”
Iwar ropar men bryts av när ljudet av en våg kraschar in över relingen. Kalle ser upp mot luckan men ingen Iwar är kvar utan allt han ser genom den är svarta, arga, moln. De rör sig så otroligt fort, så fort rörde sig aldrig molnen hemma i Färlev, och han blir genast lite orolig. Nej, sjömän blir inte oroliga. Inte för höga vågor och vind, det har Iwar sagt. Sjömän blir oroliga för skumma hamnar och kvinnor. “IWAR jag stannar hÄR jag har koll på BÖRJE” Han ropar ut i luckan och det känns bättre. Inte bra, men bättre.
Luckan kastas fram och tillbaka i vinden, tills den slår igen, och det blir nästan tyst där inne. Börje fräser till och river Kalles bröst ”Nej BÖrje kom tillbaka” men det är för sent, Kalle har tappat greppet och han ser hur katten försvinner upp på havrebalarna, mot luckan. Vinden fångar luckan och sliter upp den igen, och trots att Kalle är snabb, trots att han redan är vid stegen så är det för sent, Börje tar sin chans, tvekar inte utan skjuter ut ur luckan “NEJ BÖRJE”
Kalle kastar sig uppför stegen, men nu känner han hur skeppet istället för att böja sig upp och ner, rör sig kraftigt åt sidan för att sen slå tillbaka. Han klättrar upp för stegen men det är som att klättra längs med ett golv, mot en vägg, i ett tak omvartannat och han förstår inte vad han ser när han kikar ut ur luckan. Bergen runt honom, bergen av saltvatten och grått vasst regn är upp och ner, havet är ovanför honom och himlen under, han förstår ingenting tills nästa våg kraschar in i skeppet och Kalle faller, han faller och väntar sig att slå ner på däck men däcket saknar form och är iskallt och han förstår för sent att han landat i vattnet.
——————————————————–
“Åh nu ringer mamma” Kristin låter måttligt road men svarar “Hej mamma hur är det”
“Det är bra – nu hör jag mig själv, är det något.. hallå?”
“Du är på högtalare mamma, vi håller på och packar här”
“Jaha, ja, jag förstår aldrig det där. Förr så ringde man och sen kunde man prata, nu är det högtalare och det är video och det är såna där filter, vet du att när jag pratade med brorsonen din, då startade han något och sen såg han ut som en rymdvarelse!”
“Ja, han gillar den, fick du igång något då?”
“Vadå för något?”
“Något filter?”
“Nej usch, jag är för gammal för sånt nu. Jag fyller ju sjuttio snart vetdu”
“Det är klart jag vet, men mamma vi måste.. Var det något viktigt?”
Tystnad på andra sidan. Huset får andas en sekund och Lasse som inte verkar lyssnat ens med ett halvt öra lägger ner några glas som är inrullade i papper i en låda.
“Nej, jag ville nog bara veta.. Du vet att jag var där varje sommar va? Även efter att jag flyttat hemifrån? Det var egentligen bara senaste åren jag missade, men annars. Varje sommar”
“Jag vet. Du älskade det här stället”
Ännu en tystnad. “Ja jag gjorde nog det. Men jag hade aldrig, jag förstår inte hur mamma orkade ta hand om det, hon var ju nästan hundra. Jag har det bra här i lägenheten. Men.. Även om jag inte varit där på ett tag så har det känts bra att.. att det funnits där, förstår du?”
Lasse försöker vinka till sig uppmärksamheten från Kristin och hon tittar mot honom Han skakar på huvudet, han grimaserar ordet NEJ tydligt och hon blir irriterad på honom. Det är ju för sent ändå.
“Ja mamma, jag förstår. Men du vet, försäljningen är klar nu.. och vi kunde ju inte. vi bor ju i Stockholm, det är för långt att ha det här, det skulle bara förfalla”
“Ja jag vet gumman, jag vet. Men jag är gammal, jag måste få vara nostalgisk förstår du” Hon ler på andra sidan telefonen, Kristin hör det och mamman fortsätter “det är en av få saker jag fortfarande kan vara” Kristin står emot en tår som försöker bilda sig själv vid hennes öga.
“Det har du all rätt i mamma, det har du. Men ändå, att hon blev så gammal. Nittioåtta.”
“Vi blir gamla i vår släkt, jag har ju sagt det till dig. Mormor, min mormor, hon blev ju nittiofem. Född 1891. Har du tänkt på det, det var en helt annan tid då. En helt annan värld.”
“Ja, jag vet inte, vet du om hon har några saker kvar här?”
“Några av böckerna är nog hennes. Och det borde finns lite köksattiraljer också? Är bunken kvar?”
“Ja den, Lasse försökte ta ner den från fönstret men där sa jag stopp”
Mamman skrattar på andra sidan. “Ja nej, den flyttar man inte på. Då sa mormor ifrån”
“Och vi med då. Visst var det något med kopparen?”
“Kopparen? Ja, nej, jag minns inte det där så noga. Mormor din verkade inte säker hon heller ska du veta, jag tror bara hon tyckte den såg bra ut där om jag ska vara ärlig” hon myser lite där på andra sidan. “Kommer du ihåg Signe något?”
Kristin skakar på huvudet. “Nej, eller knappt. Hon gav oss alltid banan minns jag.”
“Ja, hon älskade banan, det gjorde hon. Berättade hon för dig om första bananbåten? Alltså den första som kom till Sverige, någonsin? Hon var ju kanske 20 då. De var helt svarta när de kom fram. Hade tydligen fryst på vägen, bananerna alltså. Hon hade stått där längst fram vid hamnen i hopp om att få tag på en och nu gick de inte att äta. Det var mycket besvikelser på den tiden”
“Ja, det var väl det.”
“Hennes mor bodde ju också i huset vetdu! Ida. Född 1860. Förstår du hur länge sen det är?.” Mamman tystnar, och rösten bryter “Så länge länge sen.. Kristin, det är tvåhundra år?”
“Mamma, det är redan sålt, det är det.. Vi packar ihop sakerna nu”
Tystnad på andra sidan luren, som bryts av en skör röst. “Jag vet, men ändå.”
“Men ändå..”
“De som köper tar hand om det väl va?”
“Det kommer de, det vet vi”
“Ja, det är skönt i alla fall”
“Vill du ha något från huset?”
“Nej usch, nej. Bara minnen, det har jag nog av”
“inte ens bunken?”
“..Nej, nej, den. Ni lämnar kvar den väl?”
Kristin förstår inte riktigt men hon gör inte alltid det med mamman “nej, det förstås. Ja, vi lämnar kvar den”
“Bra gumman. Du, jag måste nog. Det börjar snart här”
“Ja, vi kan ju höras sen imorgon eller så.. när vi är klara”
“Ja, vi säger så. Kram på dig gumman”
“Kram”
-
-
KAPITEL TRE
-
-
Iwar har visat en knop. Man slår en ring på repet, trär repstumpen genom ringen och fångar repet på andra sidan och trär sen stumpen tillbaka. Iwar har sagt att om Kalle kan slå den tusen gånger innan de är framme i Bilbao så kommer han köpa en present till honom.
“Alla kan slå en knut som håller” Iwar sa det när han visade den för Kalle första gången “men inte fan kan de få upp den sen.” Iwar hade skakat på huvudet och med ett knyck från vänsterhanden så var plötsligt knuten borta och repet ett streck igen. Kalle hade inte riktigt förstått vad Iwar menade, men han försökte sig ändå på knycket. Knuten bara snurrade om och fastnade igen. Han suckar, försökte igen. Nej, fortfarande ingenting. Han fick ta till båda händerna ändå och då släppte repstumpen upp och knuten försvann. Han får väl öva mer. Tusen gånger, han har ingen aning om hur många gånger han har kvar, men han lyfter upp stumpen igen och börjar om.
Sixten kommer fram “En… en pålstek va? Visst är det det Kalle?” Kalle skakade på huvudet “nej, det är en knop, Iwar har visat mig”
“Det.. ja precis, en knop. bra där Kalle, den kommer.. Du kommer behöva den mycket sen”
Sixten är tanig, hackig. Seg kallar Iwar honom men just nu ser han mest skör ut “det blir storm snart, Kalle, du vet det va? jag känner det i benen. En riktig en”
Kalle tänker – en sjöman är aldrig orolig. Men en sjöman respekterar havet.
“Du måste, du måste.. Gör det utan att titta, det är så du lär dig. Gör det när du blundar. När du ser lär du dig med ögonen. Du måste.. Du måste lära dig med händerna, Kalle, det är i händerna knuten ska sitta, inte i ögonen”
Kalle tittar på knopen i handen igen men hinner inte prova innan Sixten fortsätter
“Det.. Det blir en riktig storm den här gången Kalle. Har du.. Din katt. har du koll på den?”
Kalle visslar till och nästan direkt lösgör sig en skugga under relingen. Katten rör sig som att han inte alls är på väg mot Kalle, utan snarare att han är på väg till något viktigt som bara råkar ligga alldeles bredvid. Sixten ser genast lycklig ut. “Jag hade en katt en gång också, Kalle, men, jag .. Jag var inte så här innan, jag var.. det går runt i mig nu, jag har svårt att komma framåt ibland när jag tänker nu. Det är som att trampa vatten, förstår du, man står stilla, jag kämpar, och kämpar, men jag står. Jag står stilla.” Han tittar på Börje som nu har satt sig i Kalles knä och blundar tryggt. “det är bra med katter ombord kalle, de skyddar. Min katt var också .. han var också fin på det där. Inte en råtta klarade sig när han hade varit framme”
Det är så väldigt varmt, Kalle tycker det, men han har förstått att med Sixten är det bara att låta honom fortsätta prata. Iwar har sagt det, att man ska vara snäll mot de man inte förstår, och ingen förstår sig på Sixten, men han sköter sig, han sköter sitt jobb, det gör han. En sjöman behöver inte vara som alla andra, för när det blåser upp till storm är det bara hur bra ens händer jobbar som räknas. Det är det enda som räknas.
“Vill du hålla honom?” Kalle avbryter Sixten mitt i en mening och Sixten blir tyst en sekund. Nickar. Sträcker ut händerna och Kalle lyfter upp Börje.
En sjöman gråter inte, det har Iwar sagt. De gråter inte, men ibland stänker det saltvatten på deras kinder. När Sixten borrar ner sin näsa i Börjes päls samtidigt som han smeker honom på huvudet så ser Kalle att det stänker bra med saltvatten på Sixten men Kalle säger ingenting.
——————————————————–
“Höll din mormor på med släktforskning?” Lasse ropar från kontoret invid köket.
“Eller, din mormor verkar hållit på med släktforskning” Han kommer ut ur rummet med en pappershög . “Här, din mamma. Ann-Kristin. Född 1948. Hennes pappa, Leif, född 1920. Mamma, Ull, född 23.. Gammelmormor Signe, född 1891. Tre syskon, födda 1885, 1888 och en liten kille 1874. Han verkar dött 1879”
“Kalle” Kristin säger det, “visst hette han det? Kalle?”
“Kalle Teodor, ja precis. Hur visste du det?”
“Jag minns inte, men. Tror mormor pratade om honom någon gång. Han försvann till sjöss tror jag”
“Så liten?” Lasse ser skeptisk ut “ja, på den tiden var det ju lite annorlunda.” Han smackar till med läpparna “en annan pappa också, ett frågetecken där din .. mormorsmor och de andra syskonen hade Axel.” Han ser plötsligt lite brydd ut. “Det är bara tjejer, eh, det är bara.. mammasidan”
Kristin är tyst en sekund innan det går upp för henne “Nej, det är.. Det är inte släktforskning. Det är huset, de som bott här”
Lasse ser brydd ut och tittar vidare “Börje med?”
“Börje?”
“En Börje vid han kalle, en Börje vid Signe, en Börje vid din mamma..”
“Jaha, ja,” Kristin skrattar till “det är katten. Jag vet inte om det var gulligt eller makabert att döpa de till samma namn”
“De verkar i alla fall inte haft två börje samtidigt, så det är alltid något” Lasse spanar lite till på papprena framför sig “Samma låda som allt annat?”
Kristin nickar. “Ja, eller nej, eller, jag vet inte. Lägg det på köksbordet så kanske vi kan ta det sen.”
“Okej. Det börjar bli klart där inne nu i alla fall.”
“Mm, och köket är klart nu, och vardagsrummen, och sovrummet. Det.. Är väl förrådet och verkstan kvar och det sa flyttkillarna att de kunde ta själva?”
“De vill väl se om det är något de kan plocka åt sig innan de lämnar grejerna” Lasse säger det utan att anklaga någon, mer i förbifarten. “Och sen skulle de ta möblerna också?”
“Ja, och.. det var inte så noga sa de. Alltså, det är väl mest.. Jag ville inte att de skulle gå in här och riva och slänga allt, då känns det bättre att vi.. att vi i alla fall tar hand om det. Får iväg det till någon second hand eller något”
“Ett andra liv nånstans” Lasse säger det och Kristin ser på honom för att försöka läsa om han är sarkastisk eller ej. Hon vet inte, och hon orkar inte rota i det heller
“Ja, något sånt.”
“Och din mamma vill inte ha något?”
“Nej, du hörde ju, nej, jag tror det är bra också, hon skulle inte kunna slänga något om hon åkte hit”
“Hon skulle väl barrikadera sig i något rum om hon var här”
Kristin skrattar “ja, det skulle hon. Och skaffa katt.”
“En börje”
“En börje”.
-
-
KAPITEL FYRA
-
-
Kalle vaknar av att en hand sakta rör vid hans arm. Han hör snarkningarna från de andra skeppsmännen i kajutan, men när han öppnar ögonen är det lika mörkt som när de var stängda.
“Kalle” Iwars röst viskar i mörkret “är du.. Jag vill visa dig något”
Kalle ifrågasätter inte. Han kryper ur sin bädd och följer Iwars hand i mörkret. Handen är stor, Kalle känner hur hans egen försvinner in i djupet där och hålls kvar. Det känns tryggt, det känns varmt och det känns nära.
De klättrar upp ur ruffluckan och ut på däck. Iwar behöver inte säga någonting. Däcket är målat i silver. Luften är kall, och frisk, doftar salt och syre. Allt är kristallklart, skeppet och Iwar badar i ljuset från en miljon stjärnor, det finns ingen skugga någonstans. Kalle är van vid att det är stjärnklart, vid att se vintergatan som ett band på himlavalvet som sakta svänger med natten ovan honom, men här tar himlavalvet aldrig slut, här kommer stjärnorna tillbaka, simmandes och guppandes i spegeln under honom, i vattnet som känns lika stort om inte större än natten ovanför. Det enda ljuset som finns annars är en strimma vid horisonten, som ett litet streck som avslöjar var världen här tar slut och världen där börjar.
“Det är sånt här jag ville.. Du får inte se sånt här när du är i Färlev, eller hur?”
Kalle vet inte vad han ska svara så han skakar bara på huvudet.
“Kan du se orion?” Iwar nickar ut mot stjärnhimlen.
Kalle tvekar inte, han pekar med hela armen ut över relingen mot de tre stjärnorna som bildar Orions bälte. “Där”.
Iwar låter en våg slå an mot båten innan han fortsätter “Bra, och du ser Orions svärd?” Han pekar med handen mot de tre starka stjärnorna som bildar ett streck strax under Orions bälte.
Kalle nickar “och där är armarna, och där är benen” säger Kalle och pekar ut mot ljuspunkterna. “jag kan peka ut karlavagnen också om du vill det?”
Iwars tur att skaka på huvudet. “Vet du vilket håll vi är på väg åt nu?”
En sjöman vet alltid vart han är på väg och var han kommer ifrån, det har Iwar sagt förr så Kalle svarar “Vi ska söderut.”
“Om du tittar på Orions svärd igen. Ser du var på horisonten det pekar?”
Iwar sträcker ut ett finger mot svärdet och ritar ett rakt streck längs med svärdet och ner till horisonten och Kalle säger “Det är ju precis framför oss!”
“Precis, det pekar alltid ut söder åt dig. Förr fick man nöja sig med stjärnljus och tur med vindarna för att ta sig fram. Det dög för vikingarna när de tog sig till Amerikat, och visst, nu har vi ju kompasser och sextanter och allt sånt. Vissa säger att vi inte behöver kunna sånt här längre. Jag vet inte, det kanske man inte behöver men stjärnorna hänger ju kvar där uppe. Jag vet inte, de hjälpte oss så länge, det känns inte bra att vi ska glömma dom nu.” han smackar till innan han fortsätter ”om inte annat som tack för då. Utan det hade vi varit kvar på våra hörn runtom världen.”
Kalle nickar “Mamma säger att det är viktigt att komma ihåg saker, även om det är svårt”
“Ja din mor har ett väldigt bra minne, det ska du veta Kalle.”
“Hon säger att jag minns pappa även om jag inte kommer ihåg honom.”
Iwar tar ett djupt andetag med näsan. “Han luktade som det doftar nu. Han var bra, far din”
Kalle tar in luft i näsborrarna. Säger ingenting, andas ut. Tar in luft igen.
——————————————————–
“Det är tråkigt att de ska riva det”
Lasse kör sakta nerför grusvägen ner mot 162:an som sen går till E6:an. I backspegeln ligger huset, högre och högre upp ovanför dom med sina blå knutar och vita väggar.
“Ja, jag vet inte hur mamma skulle ta det alltså” hon tittar mot Lasse och sen ner bland papprena hon har i sitt knä “jag vet inte, hon skulle inte klara det tror jag. Nu kan hon i alla fall tro att huset står kvar, det .. det känns bättre”
“Du tror inte hon åker ut hit då?”
“Själv? Nejnej, aldrig i livet. Du hörde ju vad hon sa, om hon inte ens åkte hit när mormor levde så har hon inget här att göra nu.” Kristin ser ut över träden som guppar förbi utanför “Jag tror inte hon kommer lämna Göteborg mer om jag ska vara ärlig”
“Fattar inte att hon bor i Göteborg alls, hon som hatar vatten”
“Hon hatar inte vatten, hon hatar båtar, jag tror… jag tror hon trivs vid vattnet men inte på det? Förstår du? Jag gillar ju inte båtar heller egentligen”
“Nej du blev ju väldigt sjösjuk när vi skulle till gotland, minns du?”
Kristin slår till honom på armen med något av papprena.
“Det var ju din jäkla strohrom kvällen innan”
Lasse skrattar “ja just jävlar. Att du drack av den. Det var sjukt ändå”
“Att du bjöd mig på den, det var sjukt”
“Du visste ju vad det var”
“Ja, men jag visste ju inte att det var så ÄCKLIGT”
Lasse skrattar till och stjäl en bild av Kristin där hon ler mot honom igen. Hon är så vacker.
“Nu blir det ingen strohrom till dig på ett tag”
Kristin skrattar inte utan hon ler bara till. “Nej, det vore nog inte så bra. Men sjösjuk blir jag ändå”
Lasses leende försvinner “Nu? Behöver du stanna?”
Kristin skakar på huvudet “nejnej, kör bara på, vi kan stanna vid en mack sen. jag mår illa mest hela tiden ändå så det gör inget”
Bilen guppar till och Kristins papper far ner på golvmattan “helvete” säger hon, “Åh jag kan inte,” hon böjer sig fram och försöker få upp papperna men ger upp. “kan vi stanna ändå?”
De ska precis köra ut på 162:an men det är ingen trafik bakom dom så Lasse bromsar bara in, ställer sig mitt på vägen. “Vad är det för papper?”
“ÅH, jag kliver ju på dom, äh, vänta, jag måste,” hon öppnar dörren, knäpper upp bilbältet, går ur. “nu så, hon böjer sig fram in i bilen och tar upp papprena. “Det är den där släktforskningen mormor hade gjort. Den var ju ändå kul att spara”
“Husforskningen menar du” han svarar och båda skrattar till innan han fortsätter ”Kan vi leta namn där sen”
“Ja det har du ju rätt i.” hon samlar ihop papprena “Vad tycker du om Teodor?”
Lasse skakar på huvudet “Hellre Kalle i såna fall. Det var han som inte blev så gammal va?”
“Mmm” Hon sätter sig i bilen igen “vi kan prata mer om det sen”
“Det kan vi”.
De svänger ut på 162:an, och bilen slutar guppa och Kristin mår inte så illa mer. Bakom dom ligger huset blickstilla, solnedgången målar allt i guld och i fönstret står en bunke i koppar som i ljuset från solnedgången brinner likt eld, som glöden i ett fyrtorn.
-
-
KAPITEL 5
-
-
“Han har inte haft det lätt, pojken, han har inte haft det lätt” Ida säger det samtidigt som hon häller på det kokande vattnet på kannan. “Den här sommaren har det varit jobb jobb jobb för honom, och han är ju fortfarande ett barn Iwar, han är ju det.”
Iwar står vid bakbänken och ser ut ur fönstret. “Ni har en väldigt fin utsikt härifrån, man ser hela byn”
“Och hela byn ser oss,” Ida skrattar och fortsätter “brukar jag säga” Hon ställer av kastrullen och rör med en pinne i kaffekannan “men ja, jag håller med, en vacker vy. Kan se alla skepp när de är på väg in och när de kommer ut”
“Det är därför du alltid är först till stampningen.” Han säger det inte så mycket som en fråga utan som ett konstaterande men Ida nickar “ja, det är ju en bra peng att tjäna ändå. Och fötterna gör jobbet så får händerna vila för en gångs skull”
“Det är ju det. Men Kalle då. Vi är borta två månader, klarar du dig själv?”
“Bilbao” hon säger det som om hon pratar ett förbjudet språk. “Spanien.”
“Och London på vägen hem”
“Och han kommer inte vara i vägen för dig?”
“Nejnej, jag tar hand om honom. Det kommer bara vara bra med ett par extra händer”
“Behöver ni en skeppskatt också? Han är så väldigt fäst vid Börje”
“Med havre som last kan man inte få nog med katter ombord.”
Ida inser att hon fortsatt veva med pinnen i kaffekannan under tiden hon pratat, att hon haft tankarna på annat håll. “Jag.. Det kommer bli lite ensamt för mig förstås, men jag har ju att göra”
Iwar nickar. “Vad tror du.. Kan vi höra vad grabben själv har att säga?”
Ida skrattar “Det finns ingenting i hela världen han vill hellre, det, det är jag säker på Iwar”
“Var är pojken?”
“Han är nog nere i byn någonstans, han tappar bort tiden så lätt.
Hon tar en stor rund koppargryta, lyfter först upp den på bakbänken och stånkar sen in den i fönstergluggen. Den täcker nästan hela fönstret och det man ser av utsikten nu är himlen som skymtar fram. Himlen är klarblå.
“Vi säger att han ska komma till middag och han lovar att han ska komma till middag men sen hittar han något som sysselsätter honom och det hinner bli kväll och natt innan han kommer. Den här syns från hela byn. Ser han den vet han att nu, nu är det dags att komma hem. Att nu väntar mor hans på honom. Han är en snäll pojk, så han kommer så snart han kan, och allt jag behöver göra är att vänta här med mitt kaffe och snart får jag höra hans små fötter springa upp för trappen. Allt jag behöver göra är att vänta en stund och sen kommer han berätta om alla tokigheter han haft för sig idag och alla han träffat och allt han har gjort och allt han ska göra imorgon.” Hon tar en liten smutt av sitt kaffe och tittar ut ur fönstret, upp mot himlen, “Du vet ju hur han är. Det väntar jag så gärna så på.”
——————————————————–
Kalle Teodor // Astrid Lindgren
Minns du en sjöman för länge, länge sen
Minns du hans namn var Kalle Teodor
Aldrig så ser du den sjömannen igen
Han vilar i havet, Kalle Teodor
Men en stormnatt kan du höra
Nån som ropar: Hej hå!
Ifrån havets djup det kommer
Och det låter så
Hej hå! Hej hå!
I storm på Biskayan gick skeppet i kvav
Skeppet han segla, Kalle Teodor
Och därför så vilar han nu i sin grav
Vaggad av sjögräs, Kalle Teodor
Men en stormnatt kan du höra
Nån som ropar: Hej hå!
Ifrån havets djup det kommer
Och det låter så
Hej hå! Hej hå!
Yngst bland de sjömän som på böljorna for
Det var den lille Kalle Teodor
Och därför så sörjde och grät ju hans mor
Fast nu minns väl ingen Kalle Teodor
Men en stormnatt kan du höra
Nån som ropar: Hej hå!
Ifrån havets djup det kommer
Och det låter så
Hej hå! Hej hå!




Prosa (Novell) av aloc VIP
Läst 58 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2023-09-23 01:07



Bookmark and Share


  Skatflickan VIP
kapitel 4, så vackert, stjärnhimlen, magiskt
mycket bra, alltet
2023-09-23

  Skatflickan VIP
En stor applåd!
2023-09-23
  > Nästa text
< Föregående

aloc
aloc VIP