När hon levde och när hon mådde som sämst så fanns ni inte där för henne. Nu när hon är död genom suicid så stämmer ni in i den allmänna hyllningskören och höjer henne till skyarna, och säger att hon var en briljant och genialisk konstnär av högsta världsklass.
När hon genom åren bar sitt förnedrande kors så var ni någon helt annanstans blundande.
Hon var er ställföreträdande Kristus och äkta upprorsmänniska medan ni satt som små vettskrämda möss när någon hotade er, och alla era löjliga undanflykter och förnekelser.

Det är bisarrt att bevittna ert jubel och hur ni fortfarande sätter henne på en skyhög och ouppnåelig piedestal. Ert svek är både tragiskt och banalt. Nu är hon i himmelriket där hon hör hemma. Nu är hon inte ensam och besviken längre. Nu upplever hon en frid och en kärlek som övergår allt förstånd. Nu åker hon inte in och ut på psykiatrin utan att få någon riktig vård. Fri som en fågel sjunger hon med änglarna och helgonen i en aldrig förut känd glädje. Älskad sv Gud känner hon ingen ångest.