Jag ligger i grönskan på ryggen
och blickar mot himlen, den blå.
"Guds" barn får jag vara, en trygg en,
och trotsa det dystra och grå.
Jag ligger på ryggen i grönskan
och skickar en innersta önskan,
att "Gud" må bevara mig så.

Jag ligger i gruset på jorden
och tänker på världsrymden stor.
"Gud" är mycket större än orden
och mer än jag fattar och tror.
Jag ligger på jorden i gruset
och blickar mot himmelska huset,
men där är det ingen som bor.