Statsminister Olof Palme sköts till döds i fredags kväll. En vettvillings illdåd.
Jag ligger på sängen i min snuskigt klaustrofobiska etta bland den bedövande betongen i miljonprogramsområdet.
Palme kan väl ändå inte vara död tänker jag fjättrad i min bipolära depression och gränspsykos. Jag är 20 år gammal och utslagen och står inte nära någon annan människa. Hur jag har hamnat i denna
mardröm har jag ingen aning om.
Olof Palme är mördad. Allting vänder till en otrolig bipolär mani med tillhörande grandiosa vanföreställningar. Det är som en injektion kokain. Euforisk som en skyskrapa hittar jag ständigt nya fantastiska dimensioner att jubla över. Min omgivning bara gläds och öser över mig beröm. Jag har en väldigt bristande verklighetsförankring och livet går i 300 kilometer i timmen konstant. Olof Palmes begravning och jag gråter över min döde pappa som tog livet av sig för 10 år sedan. Jag tänker 5 tankar samtidigt och jag ska frälsa världen.
Jag är på noll men är fast övertygad om att jag är på 1000. Jag svävar fram på trottoarerna. Folk är hänförda över mitt driv och min kreativitet. På bårhuset ligger de döda människorna och vilar upp sig. Röda fåglar flyger i underjorden med Farbror Melker som häxmästare. Jag ligger i min säng och är så fantastiskt hög. Skriver en diktsamling så där självklart i förbifarten. Alltmer gränspsykotisk börjar tillvaron att svaja. Jag går omkring i kulvertarna på sjukhuset. Liftar till Öland och cyklar upp till Böda i en grym speed.
Olof Palme mördades i fredags kväll men jag mår så otroligt bra. Bipolär mani borde alla få känna på så att det skulla börja hända någonting i det trögfattade samhället. Jag stirrar som i trance in i de bruna tapeterna.
Drömde jag att reaktorn i Tjernobyl exploderade? Jag har svårt att skilja på dröm och verklighet. Cool och supersnygg går jag på fester men jag minns ingenting dagen efter. Livet måste snurra fortare och det måste hända mer saker. Mamma är jätteglad över att allt går så himla bra för mig. Hela min härliga omgivning är hänförd över poeten Johan som tar världen med storm. Jag går vilse i skogen i kolmörkret och känner mig flummig och allmänt briljant. Ingenting kan gå fel. Blodpölen efter Palmes döda kropp lyser röd i den råkalla februarinatten. Ett land i djup chock. Jag lyssnar på The Doors och surfar lycklig på mina visioner. Jag är väldigt sjuk och det är ingen som minns vem jag verkligen är och inte heller jag minns. Mitt så kallade liv är utpräglat surrealistiskt och jag njuter av den häftiga intensiteten. På sommaren ser jag tecken, signaler och samband överallt. En röd bil svängde vänster in på den gatan klockan 11.33 betyder helt solklart att jag måste äta hamburgare med pommes frites ikväll för annars så kommer jag inte kunna somna förrän klockan fyra inatt. Olof Palme är död. Undrar hur hans fru Lisbeth mår och deras söner?
Jag smyger på kyrkogårdarna på natten för att lyssna in de dödas tankar. Jag är hög som World Trade Center. Att jag går på väldigt tunn is blir jag inte varse om förrän det psykotiska sammanbrottet är ett faktum i början av september. Då befinner jag mig plötsligt i ett konstant och utstuderat helvete precis som min vän A. varnade mig för ett och ett halvt år tidigare. Livet kan vara så grymt. Olof Palme mördades i fredags kväll i korsningen Sveavägen/Tunnelgatan. Spaningsledningen
är fumlig och tafatt. Sverige blir ett annat land.
Jag sitter på akutpsyk och mår extremt och fruktansvärt dåligt och så ska jag ha det i ett år.
Jag vill vara 8 år gammal och bygga lego igen och äta mammas köttbullar. Jag vill titta på Fem myror är fler än fyra elefanter igen. Psykavdelningen är ett obeskrivligt inferno, en fullständigt gränslös skräckfilm som aldrig tar slut. Du kommer att bli bra säger den kvinnliga läkaren. Ett år i psykos är en otroligt lång tid.