nej kåtheten är otillräcklig idag, jag behöver göra något annat, sätta mig i gryningsljuset och läsa Pravda, eller gå och fiska vid någon underjordisk sjö dit musiken och elektriciteten inte kan nå mig, jag kan inte sluta tänka på regimen, regimens mjuka vackra ansikten som lyser inuti stenblocken, jag kan inte sluta tänka på de ståtliga intuitionerna av italiensk marmor, den vita maten som serveras på svartnade silverfat på morgonen, hur de förgyllda liken står uppställda bakom glasmontrarna och ler till oss när vi på väg till jobbet, får oss att känna oss trygga och lyckliga, och vi hör deras röster i etern, dödsfrekvenserna, gnistrande musik som flyter genom deras elfenbensvita megafoner,
     jag längtar inte efter något, jag har det bra, gatorna är rymliga och sköna, jag vill klä mig en regimriktig uniform i vilken jag kan vandra genom parkerna och stadskärnorna, och jag vill gå till något ekologiskt kafé och träffa andra människor som också är klädda i regimriktiga uniformer, och vi ska diskutera välfärdspolitik och barnuppfostran samtidigt som vi dricker kaffe med vackra kakaomönster på toppen, ja det är så behagligt, våra namn lyser med regimvänliga bokstäver ovanför våra huvuden, och vi kommer aldrig att bli avslöjade eller genomskådade, inte ens av oss själva, inte ens när vi ligger i sängen på kvällen med självtvivlets svärm av skavande insekter under huden, inte ens då ska vi genomskåda oss själva, och i norr lyser nattlamporna och dammar av sig på städerna, och inga människor syns eller hörs på flera mils avstånd,