Du sparkar in min dörr och rusar fram. Kniven i högsta hugg och skrikandes vilt. Du har mord i blicken och ute för att döda. Din kropp är besatt av en ilsken demon. Jag varnade ju dig för att spela det där jävla spelet. Lyssnade du? Nej. Nu har en demon klivit in i din kropp och styr dina steg. Du springer runt och letar efter mig. Lille jag som är gömd inne i garderoben. Hör hur du skriker och flåsar. Vad har jag gjort dig?

Dina steg är snabba när du genomsöker huset efter liv. Jag håller för munnen och gråter, får inte andas. Minsta ljud och du upptäcker mig. Ett skrik hörs när du finner min kompis. Ruby som tycks gömt sig i köket. Det var ett skrik av smärta och rädsla. Hade du knivhuggit henne nu? Var hon för evigt död? Jag fruktade det som skulle ske, lyckades trixa fram mobilen och trycker in 112. I tystnad skriker jag till dem på andra sidan att komma. Ett mord har skett och fler är på g om inget sker sade jag snyftande. Mina tårar rann utmed kinden och in i munnen, de smakade salt.

"Vart är du Lucy," skrek Adam högt i huset. Det var tyst, ingen gjorde ett ljud. Han skrattade ett läskigt demoniskt skratt och njöt av den rädsla som fanns i huset. "Jag kommer och tar dig Lucy, du kan inte gömma dig för evigt," väste han ur sig i ett skrik. Fan ta dig, tänkte jag och kröp ihop ännu mer. Polisen var på väg men kanske inte i tid. Kommer det bli ännu mer blodspill tro?

Stegen flyger uppför trappan och han kastar sig in i första rummet. Puh, än är det långt kvar till mitt rum tänkte jag. Men till min förvåning hörs ännu ett skrik av rädsla. Oskar gömde sig visst i det rummet. Stackars Oskar, skulle gå en fruktansvärd död till mötes. Jag kunde höra varje hugg, kunde nästan känna hur de gled in i det mjuka köttet. Adam högg likt ett monster tills det inte fanns mycket kvar av Oskar. Oskar som haft en så ljus framtid och som hade en så snygg kropp. Nu skändad till det groteska. Skratt på skratt hörde jag ur Adams mun. Han njöt något fruktansvärt och jag blundade. Ville inte höra eller se mer. Ville försvinna bort, gå in i chock och vakna när det var över, men det gick inte.

Nu med sakta steg för att öka dramatiken i huset vandrade Adam försiktigt fram. Han ville skrämmas. Jag såg skuggan av hans gång när han sakta närmade sig toaletten. Den var läskig och jag fick kårar. Röda blodspår lämnade han efter sig i mängder. På avstånd i tystnaden kunde jag urskilja sirener. Skulle jag överleva? Det får vi tyvärr inte veta.