...men påminner förrädiskt nog väldigt mycket om
verkligheten för en själv och för andra.
Ens nära värld eller världen i stort är stadd i ständig
förändring.

Ena dagen blir det krig, fast det alltid varit 'lugna gatan'.
Ibland hotar någon med att striden kommer,
krisen kommer, fast den redan är här.
Det känns som om det var inbördeskrig, bara att det nog

pågår någon annanstans än just här.
En själv blir rädd och en intalar sig själv att även om livet
är som en skör tråd,
som någon har uttryckt sig ibland.

Det går ju inte att vara rädd för sin egen skugga
och det duger inte att vara rädd hela tiden.
Vardagen finns ju kvar och den måste få finnas
med alla vardagens sysslor att sköta.

Tills tredje världskriget bryter ut.
Människorna i mellankrigstiden (1919-1938)
kanske kände något på sig.
Men de visste nog inte att tiden mellan

första och andra världskriget skulle komma att kallas så.
Vi vet inte heller, bara anar litet oroligt i och för sig,
att något 'är såsom i faggorna'.
Detta kan ju också vara en mellankrigstid.

Och människorna går omkring och spänner sig likt fiolsträngar.
Medan jyssland verkar rusta för krig.
Hela det landets ungdom rustar för krig,
likt Hit ler jugend tog scoutrörelsen på sängen,

genom att bli en sådan där väldigt militant organisation.
I Sverige blir människan allt mera som gripen av vanmakt.
Klimathotet, hotet om krig
och att människor skjuts då och då.

Men som Margaretha har kommit att säga,
det dör fler människor i trafikolyckor,
fast fler blir förstås skadade för livet,
än det dör människor i de egna leden.

Det dör fler av ålderdomssvaghet
och i vanliga olyckor fortfarande och även om
barnafödandet minskat här,
så är det en stor grej någon annanstans.

Margaretha är nog en klok kvinna
och henne kan man låna sitt öra gång efter annan.
Vi skulle alla behöva en Margaretha,
tänker Sture eller Mikael ibland.

Trots att det finns så många andra
som råkar prata när någon
som jag inte riktigt lyssnar utan befinner mig
just då i min egen som värld.