Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Du stack HÅL pappa!


Lördag 19 augusti Hemma

Det här är Sofie Johnson. Hon är på dåligt humör för tillfället. Och vet ni vad hon gör då? Nej det vet inte hon heller. Så därför sitter Sofie ingenalls och gör ingenting. Inte vad andra ser i alla fall, men inom henne händer allting. Allting som har hänt många gånger, i Sofies drömmar. Några i otakt höga knackningar väcker henne till liv. Säkert Tomas.
Hon reser sig snabbt, lite för snabbt, vinglar till men fortsätter ändå mot hallen. Och varför använder inte hennes skit till storebror någon gång den där dörrklockan som faktiskt Sofie satte upp förra veckan? Bara för att visa hela jävla gatan att här bor en normal familj, som ofta får besök, och därför behövs en ringklocka. För att visa allt det där påhittade som inte är sant.


Sofie öppnar dörren. Där står hennes storebror Tomas. Han luktar rök och sprit.
"Tjenare Soffan!" Säger han, nej nästan skriker han, sluddrigt och tar några vingliga steg in i hallen. "Va fan har du haft för dig? Det luktar ju skit här!"
Sofie känner hur det bränner under ögonlocken. Hon har ju för fan städat hela dagen!!
Men hon säger inget, hon bara stänger dörren efter honom. Sluter allt för att ingen ska hinna se. Gömmer undan sin familj.


För att slippa höra fler fyllemeningar från Tomas, så vänder Sofie snabbt, passerar toalettdörren och garderoberna, och går in i sitt rum. Hon får lust att smälla igen dörren, slå slå slå igen den, det hårdaste hon kan. Men nej, sakta och försiktigt får hon dörren att glida igen. Sofie vänder sig om. I hennes rum finns en säng, ett skrivbord, en bokhylla, en helfigursspegel och en byrå. I bokhyllan står inga fotoramar med bästakompisen, inga alla hjärtans dag presenter eller förvaringslådor fyllda med smink, nagellack eller hjärtnallebjörnar eller rosa plastrosor. Nejnej, det är ju Sofie detta handlar om. Hyllorna fylls istället med böcker, mest romaner, hennes skivsamling (inte så stor men det som behövs enligt henne själv) och lite annat. Bara lite annat.


På sängen ligger familjens (the broken Johnson familys) katt, Sandor. Sandor är alldeles kolsvart, och den enda som lyssnar på Sofie. När hon sätter sig på sängen, så jamar han lite, sträcker på sig och smyger upp i hennes knä. Sofie klappar sakta hans lena päls. Tårarna rinner ner för hennes kinder, hon har slutat att bry sig om det nu, det händer så ofta. Kan tårar ta slut? Små och glasklara landar dom i Sandors päls...


Söndag 20 augusti Hemma

"Men va faan Sofie, sänk den där jävla musiken!" Tomas röst bryter transen, tanketransen. Jocke Bergs röst seglar ur högtalarna, fyller rummet och Sofie med tro, hopp och välbefinnande. Men det trasar Tomas sönder med en enda liten vifting. Och många "Va faan Sofie" och "För i helvete va man ska va döv för att behöva ha volymen så hög" och "Sänk! Annars kommer jag och fixar det själv, och det blir fan inte kul!"
Sofie klickar ner volymknappen. Hon är tretton, Tomas är sexton. Och hon är rädd. Så jävla rädd för honom.


När hon går ner mot köket för att rota igenom kylskåpet på jakt efter något till frukost, så går hon förbi mammas sovrum.
"Sofie...?" Mammas röst är hes och svag, men Sofie hör den ändå. Den svävar ut genom dörrspringan.
"Ja, vadå?"
"Tomas är väl inte elak mot dig?"
"Nejdå"
"Vad bra..." Säger mamma "Vad bra"
Sofie går vidare, öppnar kylskåpet, fixar fram lite smör och ost och gör två limpmackor. Mjölken är visst slut.


Sofies mamma mår inte bra. För några månader sedan så lämnade Sofies och Tomas pappa familjen. Han stack. Han stack hål i Sofies hjärta. Och mammas. Sofie har försökt att glömma bort den där dagen, men visst är det så, att det man mår sämst av kommer man ihåg mest?
Sofie hade legat i sängen, tidigt på morgonen, efter att ha väckts av Sandor. Himlen den dagen hade varigt grå och ful. Det luktade regn. Så hade hon hört röster, från mammas sovrum (då det fortfarande var pappas sovrum också). Snyftanden och svaga skrik. Det var hennes mamma som grät. Sofie hade gått ut i trappan och precis då, sprang hennes pappa förbi. Han gav henne en sista blick. Den var kall och vild. Sofie hade bara stått där och stirrat efter pumaväskan som guppade bak på hans rygg. Tillsist hade hon hört en hård smäll i dörren. Det var hennes pappa som gick, han smällde, han stack HÅL! Du stack hål pappa! Det gör ont!


Måndag 21 augusti Skolan

Hammarskolan. Den perfekta. Märkeskläder är status. Man SKA röka. "Vafan, ska du inte ha dig ett bloss?" eller "Har du en cigg?". Sofie
stirrar ner på dom från sitt moln. Så brukar hon tänka. Jag tittar ner på er.
Sofie har aldrig provat, ska inte heller. Hur jävla mycket grupptryck det än blir. Aldrig!
Förut hade hon en kompis som hette Marina, som brukade säga "Ja, jo, jag vet att det är dumt och så. Men någon gång kommer man ju prova. Så är det bara" Då hade Sofie svarat sockersött "Aldrig, Aldrig, Aldrig Marinis, men vill du köpa din egna död så visst.


Sen var det bara skit. Att hon skulle kasta ur sig såna grejer ibland, men men. Hon klarar sig bra. Sofie klarar sig bra! Jättebra! Och Marina har flyttat till poppistjejerna nu. Där kan hon fnittra hurlängesomhellst och ha dyra parfymer utan att se Sofies förvånade och avståndstagande blickar. Fan vad allt är lätt utan Sofie!


Sövande. Det är vad lektionerna är. Och lärarna. Söööövande.


"Men alltså HALLÅ?" Fjortisrösten ekar i kassrummet. Men det är bara Sofie som hör den. Alla andra hör Fridas röst. Vacker, Avslappnad, Rolig.
"Ja Frida vad vill du?" Säger mattejenny
Ja Frida vad vill du din uppblåsta fjortis?
"Det här stämmer ju fan inte" Fortsätter Frida
Nähä, kanske beror på att din IQ inte räcker längre än tills förtsabeskrivningen av nagellacksmålning?
"Vadå, kära du vad stämmer inte?"
"Det ska va TVÅ nollor där"
Ojoj, Frida, få höra. Kan du räkna till TRE också??
"Nu är jag rädd att jag inte förstår..." Mattejenny ser förvirrad ut  "TVÅ nollor? Jag vet inte jag. Enligt mig...
Hon avbryts av skolklockan.
"Tack så mycket, jag hade nog fel" Säger Frida och ler ironiskt mot mattejenny, plockar ihop sina grejer och går ut följd av "Höhö, fan va bra Frida!" och "Härligt!" och "Haha, schysst Frida!" från killarna.
Höhö Frida!


Väl ute ur klassrummet går Frida fram till Sofie, ger henne en knuff och skrattar.
"Är din mamma verkligen psykopat?? Ja, med dom där kläderna skulle jag också skämmas! Hon går till en hjärnskrynklare va??"
Sofie bryr sig inte om att svara. Hon försvinner i mängden ute i korridoren. Och Hon är arg. Jävla Frida!! Hon är arg på allt. Till och med på skåpdörren, för när hon öppnar den så råkar hon slå till en kille i huvudet.
"Ta det lugnt va!?" Säger han
"Ursäkta" mumlar Sofie och tittar upp (andra kallar det ner)


Hemma. Sofie fumlar med Kent-skivan Hagnesta Hill. Hon trycker in den i stereon. "Kungen är död" strömmar ur högtalarna. Högt högt! För Tomas är inte där. Han är väl med sina kompisar och... ja, vad dom nu håller på med.


Det är ganska sent när det knackar på dörren. Sofie går förbi mammas sovrum. Hon sover alltid numera. Förutom när hon kanske säger till Sofie vad hon ska köpa på ica eller be om ett glas vatten. I hennes nattygsbord ligger en massa små burkar med lugnande och sövande, för att mamma ska kunna somna lättare.


Sofie släcker försiktigt lampan i korridoren och går fram mot hallen. Men redan när hon passerar väggtelefonen så känner hon att något inte är som det ska. Ser det inte ut som två personer utanför ytterdörrens frostade glas? Sofie går lite närmare... Står och samlar mod.
Men Tomas knackade ju. Ja. Med ena handen öppnar hon sakta dörren.


Där står Tomas. Men inte bara Tomas. Han är inte ensam. Han ser inte ens Sofie, märker inte att hon har öppnat dörren. För han står tätt tätt omslingrad med... FRIDA. Sofie står som hypnotiserad. Tomas och Frida kysser varandra. Igen och igen. Tomas har händerna runt omkring på Frida som faktiskt ser lite vilsen ut. Sofie slänger igen dörren. Hårt hårt! Vad fan ska hon göra nu? Hennes fulla brorsa står och hånglar med hatarhatartjejen utanför Sofies dörr.
Hon springer upp på sitt rum. Höjer volymen på "Kevlarsjäl" och kastar sig på sängen. Vad gråter hon för? Det är väl inget. Tomas har haft med
tjejer hem förut. Normalt. Det är normalt!


Sakta somnar hon in. "Stoppa mig juni" vaggar henne till söms...


Tisdag 22 augusti Köket

Tomas gråter. Tårar rullar ner för hans kinder och verkar aldrig ta slut. Aldrig...
I hans knä sitter Sofie. Hon torkar hans tårar med en servett. Tomas och Sofie. Dom är syskon! Hör ni det? Tomas och hans syster Sofie. Sofie och hennes bror Tomas.
"Fan Sofie det skulle inte bli så här" Tomas kastar fram orden snabbt, som om han gått och burit på dom länge "Men du vet, när farsan stack, jag mådde inge bra, det bara blev sådär att jag började hänga på killarna. Du vet ju, Sofie, att jag inte skulle ha börjat röka och så om det inte hade varigt för det där med morsan. Hon är ju så jävla ledsen och..." Rösten sviker honom. Som den alltid gör för Sofie.
"Vad hände med Frida?" Frågar Sofie försiktigt
"Hon gick, när du hade smällt i dörren sådär. Hon..."
"Ja, okej"


Plötsligt så tänds ljus i hallen. Sofie får syn på mamma. Hon ställer sig i dörröppningen, i sin morgonrock i rosa. Håret är rufsigt och ögonen lite slöa.
"Mina barn..." Säger hon och tittar på Sofie och Tomas. Hon frågar inte varför dom inte är i skolan. Det är decembermörkt runt omkring, fast det bara är augusti. Kökslampan lyser med ett svagt litet sken. Värmer.
Mamma gråter. Snyftar. Precis som den där dagen. Då pappa stack HÅL! Du stack hål pappa! Hon gråter. Och Sofie känner hur tårarna rinner längs hennes kinder också. Mamma kramar om dom. Mamma kramar om sina barn. Det svider!
Och familjen Johnson gråter.
The whole family Johnson, gråter.

***




Prosa (Novell) av Paraply
Läst 1331 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2006-08-17 10:18



Bookmark and Share


    ingvar VIP
En utomordentlig novell! Många stjärnor!
Ingvar
2007-08-15

  jaghetersara
åh vad ledsenglad jag blir
när jag läser.
kan liksom inte formulera
mera.
det här är defenetift ett:
BOKMÄRKE!
2007-01-26

  inspiration.
Bra!!!

Det enda jag tänkte på var att du har missat ett sitattäcken i "Aldrig, Aldrig, Aldrig Marinis, men vill du köpa din egna död så visst. <---

Annars var det verkligen bra !!
Gillar denna mycket, många känslor !

Kram /M.
2007-01-06

  Lonley star
Du skriver fruktansvärt bra,(om man kan uttrycka sig så?) det går kalla kårar längs min rygg och jag vill nästan gråta..
Kram
2006-11-28

  Fideli
Blev helt fångad och kunde inte sluta läsa.Tack!
2006-11-21

  Ummm~oh~yeah
Helt fantastisk, grät så hela jag blev fuktskadad när jag läste, gråter nästan när jag tänker på det ;) Grymt bra skrivet! (Ja, Kent är bäst) :D
2006-10-03

  kärleksbarn
väldigt bra, och väldigt stark...gillar den mycket!
2006-09-20

  hallonbåt
Instämmer. Bästa novellen jag någonsin läst
hel, stark, och otroligt välformulerad

Sluta aldrig skriva.

KENT- föralltid
2006-09-17

    Cassidy
Bästa novell jag någonsin läst.
2006-08-22

    LitenTjej
SUPERBRA Honey!!!
I love it. ja började nästan gråta.
kram// Manda
2006-08-20

  Paraply
Love Kent <3

;)
2006-08-18

  Samndra
Nu har jag läst hela! Fan, ja börjar ju oxå gråta! Du får inte skriva så här sorjliga saker..:( (Kent 4-ever in my heart!) //San
2006-08-18

  Samndra
Jättebra! Tyvärr hann ja inte läsa hela, ska hjälpa en kille att bli medlem..:P läser vidare sen!
2006-08-18

  Nerladdad
Gud vad fin fin fin! :D
2006-08-18

  Hon, Hanna
Den här var jättefin! Det är så bra skrivet... tycker jag i alla fall :)
2006-08-17
  > Nästa text
< Föregående

Paraply
Paraply