Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Det eviga "varat"

Att vara - det är frågan

Det är så jobbigt, det här med att hjärtat alltid klappar. Jag fick sova inatt, men för hjärtat finns ingen rast.

Kanske är det därför jag är så rastlös. Det där kravet på att alltid vara. För hur är man? Allt jag vet är att hjärtat måste fortsätta klappa och jag med det.
Hon som inte tror på en beständig själ är inget förutom hur hon är för andra. Jag är genom mina handlingar. Jag existerar genom att agera. Vad kan vara tröttsammare än detta eviga att vara?

Hjärtat är outtröttligt; att inte vara är outhärdligt, men kroppen den är svag.
Hjärtat skriker: spring! sjung! rasa! Så jag gör mitt bästa. Jag uppfinner mig själv i mötet med andra. Jag ställer mig på bordet och hävdar mig själv; jag säger: här står jag, se mig. Så som jag står här, just nu, så är jag.
Men inget är beständigt. Allting är i rörelse. Jorden snurrar runt, runt och hjärtat klappar dunk, dunk och i nästa ögonblick måste jag existera på nytt. Den jag var nyss är borta. Den nya sekunden kommer med miljontals möjligheter. För att upprätthålla jaget måste jag agera igen. Så jag kastar mig i någons famn. Jag fattar en hand. Jag säger:
Det här är jag. Känner du mig? Hör du mitt hjärta som slår för mig och dig i det här ögonblicket? Det låter dunk, dunk. Det påminner mig om att jag alltid, alltid måste leva. Och det hörs kanske inte så bra just nu när det är så fullt med liv runtomkring, men när allt står stilla är det öronbedövande. Då kryper det i mig; det drar i mig; det vrider sig och fladdrar. Hjärtat klappar dunk, dunk, dunk. Det klappar högt. Det frågar:
Vem är du? Jag klappar för dig; fyll mig med liv och mening. Det finns ett hål i mig. Visa vem du är.
Så jag sjunger högt och falskt så att grannarna hör. Jag sjunger: här är jag! Jag är hon som är grannen som sjunger högt så att det hörs i trapphuset. Jag finns, hör mig.

Jag gör en grimasch. Jag säger något om ingenting, jag fattar ett dåligt beslut, jag dansar och ger ifrån mig ett skri och en suck och en tår. För om jag inte gör något, då kan jag göra vad som helst; då kan jag vara vem som helst och då är man ingen.
Att vara ingen gör ont.

Men jag jobbar på konsten att vara också i stillhet. Jag har behärskat den konsten förut. På mitt diplom från nian står det ”för förmågan att inspirera utan att synas” och jag tänker wow; kan man göra så? Kan jag göra så? Är jag någon också i tysthet? I ensamhet? I stillhet?
Dunk, dunk slår hjärtat och jag andas ut
för det slår mig att jag finns i just det där ljudet.
Dunk, dunk - så strömmar mitt liv igenom mig. Det är ljudet som mitt liv förs framåt av. Om inget annat är jag så måste jag väl finnas i det där evigt beständiga: dunk dunk
Dunk dunk - jag gör ljudet till min signaturmelodi - knyter det till mitt väsen
Så att det blir en lättnad att höra
Dunk dunk
Dunk dunk




Fri vers (Prosapoesi) av uppriktigtsagtt
Läst 90 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2023-10-10 20:15



Bookmark and Share


  K.S. Sollenhag VIP
Fint. Att vara eller ingenting.
2023-10-11
  > Nästa text
< Föregående

uppriktigtsagtt