Det var på Capri, berättade Anton, som han mötte en verklighet han kände sig som hemma i.
När han besökte Gisela hemma i Sverige, så upplevde han en sorts plastighet, där envar sökte verka att vara.
Upptagna med sitt.

Medan här och i småstaden, envar bara verkade faktiskt vara.
Där borta i köpingen bad någon honom att känna sig som hemma, då när han blev uppmanad att vara fri, kände han sig ofri.

Men då ingen bad honom att vara något, han kände sig som en bit i ett pussel i vardagens spel.
Här hade ingen tid eller lust att underhålla honom, de bara godtog att han var där, som den han verkade vara just då.
Inte som hemma, gäst på besök i varandet.

Det var på Capri berättade Anton, han fick tillfälliga vänner som genast godtog hans existens på platsen, utan att först pröva om han platsade som en sorts sekundant.

I ena stunden befann han sig i ett myller av människor, fler än tio.
Sedan lämnades han åt sig själv eftersom de efter hand försvann åt ena eller andra hållet, i högst egna ärenden.

Han var fri att slå följe med någon en bit, eller bara finnas kvar på platsen, i skuggan under ett lövträd.
Han fann sig i att bara vara en pusselbit som utsatt var den för väder och vind.

Han antog utan någon direkt visshet, att de var och en möjligt åter skulle samlas vid huset, som till kvällsmat och senare en tid av sömn, orolig eller i alla fall kanske avbruten av besök för att uträtta behov litet avsides sådär.