Att ha som ett svart hål i bröstet och ett snurrande kaos i huvudet efter det att pappa har tagit livet av sig och det är ingen i ens omgivning som lägger märke till det. Det är överhuvudtaget ingen som undrar hur man mår och man skiter fullständigt i att det är ett härligt sommarlov och man sitter i sitt lilla rum och lyssnar på KISS för att döva ångesten och distrahera bort förvirringen. Den permanenta traumachocken som slukar all glädje och framtidshopp. Nye styvpappan mobbar en och livet har förvandlats till en mardröm och man har inte en aning om vad psykisk ohälsa är för något. Det kommer att gå dåligt för mig när jag blir vuxen går som ett mantra och det är ingen som frågar en om hur man mår. Tillståndet som normaliseras. Man är aldrig riktigt glad och styvpappan fortsätter med sin mobbing.
Jag förstår ju nu att det var ett mycket allvarligt dysfunktionellt hem och att jag borde ha fosterhemsplacerats. Några år senare när jag var 17 år gammal så började gränspsykosen komma. Jag hade inte en aning om det då.
Cirkusen snurrar på allt fortare och jag är en mästare i att förtränga, kapsla in och stänga av. Jag skapar en ny alternativ identitet i vilken jag är stark, glad och cool. Jag utplånar mig själv. Ingen frågar hur jag mår. Allt värre gränspsykos. Msmma kickar ut mig när jag är 19 år gammal. Den bipolära sjukdomen blommar ut. Jag sitter i två lägenheter i miljonprogrammet och mår sämre och sämre.
Sällan någon som hör av sig. Jag fortsätter att utplåna mig själv och vistas i en annan slags verklighet i fantasin. Ingen undrar hur jag mår.
Jag växer upp i en förträngningsfamilj av allra högsta. Livet bara måste fungera bra och man intalar sig att den gör det. Tvångsmässigt ägnar man åt en positivism och optimism som är galen och full av svek. När jag var 21 år gammal så kom det fullständiga psykotiska sammanbrottet. Det var inte ett dugg konstigt.
Andra psykiska diagnoser kan man uthärda men inte en schizofren psykos. Den situationen får man bara inte hamna i. Mamma som var en vandrande frysbox emotionellt totalt inte närvarande. Hela den vuxna omvärlden blinda och döva zombies. Psykosens surrealistiska skräck och fasa konstant. Den otroliga känslan av total ensamhet. Jag straffades för ett brott som jag inte hade begått. En enda frisk människa hade och det var tillsammans med henne som jag efter ett år i helvetet tillfrisknande. Det var i augusti och september 1987 och jag skulle ha stannat hos henne och inte ägnat tid åt min dysfunktionella barndomsfamilj. Rätt diagnoser och medicin fick jag först 25 år senare. Idag mår jag hyfsat bra. Men det förflutna kommer jag nog aldrig att förstå fullt ut. Ta hand om barnen med full kärlek. Svik dem inte. Lär dem vad repekt och empati är för något och alla känslor.