Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En dikt om hur man kan förlora sig själv i en relation utan att veta om det. Därav i sin tur hur det kan skada vad en gång var två människor som älskade varandra.


Till/de skuggor

Jag blev förälskad i din vackra silhuett när månens ljus lyste fram din skugga.

Men jag gav mitt hjärta till dig när jag fick se, vad din skugga dolde.

Tiden passerade och jag började att känna mig frusen i vad en gång var min värme.

Mitt hjärta dängde för dig men min kropp kändes som den tog ett dopp i det kallna vinter vattnet.

Jag försökte hålla ut men varje andetag kändes tyngre.

Samtidigt som för varje dag som gick, blev jag inte yngre.

Jag vaknade en morgon utan att känna den kallna vinden,
men det var då jag inser nu att jag förlorade mitt inre.

Konsekvensen blev katastrofal och paradoxal.

Han som en gång fick ditt hjärta att smälta blev nu en man utan att känna smärta…




Bunden vers av Alejandro_meza
Läst 59 gånger
Publicerad 2023-10-27 02:48



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Alejandro_meza