Min polare Paulus och jag tar ett kvällsdopp i sjön. Solen syns ännu vid trädtopparnas rand. Sjön är alldeles stilla

- Du Paulus, jag tycker det är så roligt att du hoppar i sådär och håller för näsan samtidigt. Det fnittrar i mig då.
- Men Moa då, säger han leende, varför är det så extra roligt?
- Jamen, du vet. Du är ju Paulus och så. Jag har alltid haft sån respekt för dig.
- Vad är respekt Moa?
- Ok, jag förstår. Jag menade att jag alltid varit lite rädd för dig.
- Jag kan förstå det. Och då när man är så rädd så missar man poängen i vad jag vill säga. Det är alldeles för många som hindrar sin förståelse med rädsla.
- Ja, och hindrar kärleken också, säger jag ivrigt.

- Egentligen borde det vara samma sak det där. Kärlek och respekt.
- Jag har väldigt svårt att få ihop dem.
- Kom Moa.

Paulus lägger sig ner på mage på bryggan och tittar ner i vattnet. Han ser så mysig ut när skägget hänger ner över kanten. Jag gör likadant.

- Ser du din bild Moa?
- Ja, det gör jag.
- Respekt betyder återsken. Ljus som kastar tillbaka. Det enda jag ser av mig är det ljus som kastas tillbaka. Det enda jag ser av dig är detsamma.
- Kan man älska en spegelbild då?
- Nej, men man kan se det inre. Och när du ser botten av din rika sjö och förstår att den är lik min, då kan du gå bakom spegelbilden och verkligen förstå.

- Det är som barnen hemma. Om jag tror att de är en avknoppning av mig själv så kan jag bara styra dem. Men när jag glimtar deras egna små själar, deras envisa vilja, så känner jag en enorm ömhet.
- Just så Moa, jag tror du börjar greppa. För det är först då du verkligen kan respektera barnen. Och mig.

- Jo, det är verkligen något annat det här, att älska dig för den gubbe du är med badbyxor och magplask. Inte som man lärde sig i Söndagsskolan precis.

- Det är jag så glad för. Sisten i är en sjögurka!
- Och får äta sin hatt!