De vita kristallerna dansade i den nattliga kylan. Katrin ökade värmen i bilen och gäspade till. Hennes ögonlock var fyllda med bly och tankarna stod stilla. Hon gäspade till ännu en gång. Åh herregud, tänkte hon och skakade på huvudet. Vakna upp nu. Med högerhanden tryckte hon igång radion. Hennes helljus hade hon inte behövt stänga av på flera kilometer.

På väg hem från hennes sjuka mor suckade hon till när hon fick se något i backspegeln, när det plötsligt small det till i huven och hon stampade på bromsen. Dubbarna slet tag i den isiga vägen innan bilen stannade helt. Hon satt och stirrade rakt fram, andades häftigt med darrande händer. Vad tusan var det för något?, tänkte hon och tittade i backspegeln igen och där i det röda bromsljuset låg något mitt på vägen i en pöl av rött.

Efter ett djupt andetag öppnades förardörren och hon klev ut. Vinden tog tag i hennes kropp och katrin kurade ihop sig. Hon öppnade upp bakdörren, tog ut en ficklampa och stängde igen. Hon tryckte igång lampan och höjde ögonbrynen. Det som nyss låg där var borta, kvar var cirkeln av blod. Hon tog några steg närmare och såg ett rött spår längs med vägen in mot skogen. Katrin tittade sig omkring och fick som en hink av snö nedkastad under tröjan.

‘’Hallå?’’ ropade hon och lyste in bland den mörka skogen. En klump i magen fick henne att gå tillbaka.

Fronten på bilen hade tagit en smäll men den var fortfarande körbar. Katrin slog sig ner i förarsätet, tryckte igång stolsvärmen och körde iväg.

En stund senare skakade hon på huvudet och log till. Du är så mörkrädd, tänkte hon när bilen ryckte till.

‘’Va’’, sa hon när bilen ryckte till ännu en gång. ‘’Nej, nej, nej’’, började hon och skakade på huvudet. Motorvarningslampan på instrumentbrädan började lysa rött, innan bilen la av helt. Du måste skämta, tänkte hon och stannade vid vägkanten och fiskade upp mobiltelefonen ur jackfickan. Hon provade att ringa men det fanns ingen täckning. Katrin satt kvar en stund i tystnad, med blicken på motorvarningslampan innan hon fnös till och klev ut.

Vinden susade bland träden. Katrin gick med armarna runt om sig för att hålla värmen. Hennes tennisskor var inte utrustade för vintern och hon fick anstränga sig för att inte trilla omkull. Då och då tittade hon in i den kusligt mörka skogen och nästan skrek till, när hon förstod att det var hennes hjärna som spelade spratt. En sten blev till en varg, en buske till en björn och ett avhugget träd till en mördare. Katrin tyckte mycket om kriminalromaner, något hon nu hatade sig själv för.

Med lampan tänd i ena handen kom hon fram till en skylt med texten: Prästgården. Skylten var sliten och rostig, texten hade nästan nöts bort helt. När hon tittade mot den smala vägen dit skylten pekade fick hon se en tänd lampa längst bort. Hon tittade fram igen och stod en stund i tankarnas värld, innan hon kliade sig i håret och suckade till. Det var en väldigt lång, kylig väg kvar hon skulle behöva vandra för att komma hem. Hon bestämde sig för att börja gå mot ljuset.

För varje steg hon tog kändes det som att temperaturen sjönk en grad, men det hade slutat snöat för ett tag sedan. Hennes fingrar var isbitar när hon tog fram mobiltelefonen igen och provade ringa eller skicka ett meddelande, men inget fungerade.

Med hackande tänder stannade hon och tittade på huset framför. Lika slitet som skylten, klädd i rött med ett svart tak och en liten veranda. Persiennen var nerdragen och utomhuslampan på väggen visade vägen fram till dörren. Det var oplogat så katrin behövde pulsa sig fram. Med skakande hand knackade hon på trädörren. Springan i dörren avslöjade att lampan inifrån tändes, och med knarrande steg gick något fram till dörren.

‘’Ja?’’ hördes en darrig röst.

‘’Hej, ursäkta mig att jag knakar på så här sent. Katrin heter jag och min bil la av ute på stora vägen. Och, jag undrar om du har en telefon eller något jag kan låna’’, svarade Katrin och bet sig om läppen.

Tystnaden tog över en stund innan låset klickade till, och dörren öppnades på glänt.

‘’Vad hette du sa du?’’

‘’Katrin, Katrin Fridholm.’’

Hon såg skruttiga fingrar hålla ett grepp om dörren. Naglarna var skitiga och långa.

‘’Nej, jag känner ingen Katrin’’, sa den darriga rösten.

‘’Nej, vi känner nog inte varandra. Men min bil har gått sönder’’, sa Katrin och gjorde ett uppehåll innan hon fortsatte med högre stämma. ‘’Och jag undrar om du har en telefon jag kan låna.’’

‘’En telefon? Kom in istället, du kan inte stå där i kylan.’’

Dörren öppnades helt och där stod en kort, benig gammal gumma. Hennes vänsterhand skakade, ena ögat var nästan helt stängt och hennes huvud pryddes av ett snövitt, tunt hår.

‘’Ehm, okej, tack’’, sa Katrin och klev in. Värmen kramade om hennes isiga kropp. Kaminen i ena hörnet sprakade, köket var stökigt och damm lurade i varje hörn. Porträtten på väggarna stirrade på henne när hon vände sig om mot gumman som stängde igen dörren och låste.

‘’Vad kallt’’, sa hon och mötte Katrins blick. Katrin tittade på det fullöppnade, blåa ögat och log till.

‘’Vad snällt att jag fick komma in, det var riktigt kallt.’’

Gumman log till.

‘’Mm, vill du ha lite te kanske?’’

‘’Nej tack, jag måste verkligen vidare. Har du en telefon?’’

‘’Ja, men jag tror inte det finns, vad heter det, koppling.’’

‘’Täckning’’, sa Katrin och nickade. ‘’Kan jag prova den ändå?’’

Gumman pekade med sitt skakande finger mot hörnet vid brasan.

‘’Den står där, den vita. Under tiden sätter jag på tevatten.’’

Katrin slog sig ner i den bruna soffan och tog upp telefonluren, och ingen signal lät. Hon provade snurra på fingerskivan men ingenting hände. I bakgrunden hördes vattenkokaren.

‘’Nej, den fungerar inte’’, sa hon och la ner telefonluren igen. ‘’Vad tusan ska jag göra nu. Det känns för kallt att gå.’’

‘’Ja gå kan du inte göra, det snöar för mycket’’, sa gumman och kom fram och la ner en tallrik med kakor på bordet framför Katrin. Snöar, tänkte hon och ställde sig upp. Det snöar inte alls. Hon gick fram till fönstret och lyfte upp persiennen, och där utanför var luften som en vit vägg.

‘’Men… ’’, började hon och vände sig mot den äldre gumman. ‘’Det hade ju slutat snöa, det var ju nästintill klar himmel.’’

‘’Mm’’, sa hon och skakade på huvudet. ‘’Är inte naturen fantastisk?’’

Katrin svalde tungt och tittade ut igen. Bakom henne satt gumman ner vattenkokaren, två koppar, te och en skål med socker på soffbordet.

‘’Kom och sätt dig nu vid brasan så du blir varm’’, sa hon och slog sig ner själv. Hon tog upp en kaka med vänsterhanden och smulorna flög åt alla håll. ‘’Kom och ta en kaka.’’

Ja, det kan väl inte skada, tänkte Katrin. Vad ska jag annars göra?

Hon satte sig ner i soffan och suckade till.

‘’Så’’, började gumman och hällde vattnet i en tekopp. ‘’Vad hade hänt sa du?’’

Katrin tog upp en kaka och tog en tugga. En ljuv smak av vanilj smekte hennes smaklökar. Hon svalde.

‘’Jo, det började med att jag körde på någonting, jag tror det var en hare’’, sa hon och tänkte tillbaka på händelsen. ‘’Men jag tror den klarade sig för den hade sprungit iväg sen. Men i alla fall så körde jag iväg och efter någon minut så började motorvarningslampan lysa, sen passerade jag en väg där jag såg din utelampa, och nu är jag här.’’

‘’Så tur det’’, sa gumman och log. ‘’Tevatten?’’

Katrin nickade.

‘’Ja, tack.’’

Gumman hällde i vatten i tekoppen och Katrin la ner en tepåse. En doft av vilda bär mötte hennes näsa när hon drog in ett djupt andetag och sjönk ner i den nedsuttna soffan.

De satt en stund i sina egna tankar. Katrin värmde sig i brasan och gumman nickade till och öppnade upp sitt ena öga.

‘’Så, hur ska du göra?’’ frågade gumman och drack en klunk av teet. ‘’Kunde du ringa?’’

‘’Nej, den fungerade inte. Ja, jag vet inte. Jag antar att jag får gå men, det är ju typ en mil kvar eller så hem.’’

‘’Inte kan du gå kära du. Du får helt enkelt sova över här inatt och fortsätta imorgon.’’

‘’Nej, det kan jag inte göra. Bara tvinga mig in här hos dig, nej jag kan fortsätta, det kommer nog en bil.’’

Gumman la sin hand på Katrins och skakade på huvudet.

‘’Det är okej, en gammal tant som mig själv behöver sällskap. Det är ju sent också, ingen bil åker där så här sent.’’

Katrin satt en stund och tittade på henne, och sedan på fönstret där hon hade lämnat persiennen öppen en aning. De stora kristallerna dansade fortfarande i vinden.

‘’Okej då, men… ’’, sa hon och tänkte på sina barn. ‘’Jag provar gå ut och ringa från min telefon i alla fall, om jag har täckning kan jag ringa hit en taxi.’’

Gumman log till och tog ännu en kaka innan hon sjönk ner i soffan.

Katrin öppnade dörren och klev ut. Marken var kritvit och träden var täckta av snö. Hon stod på verandan där taket skyddade henne och provade ringa, men ingen signal kom fram. Hon la ner mobiltelefonen i fickan och lutade sig mot väggen. Värmen från brasan stannade inne och den bitiga kylan tog genast över hennes kropp. Hon tittade på den vita dimman när hon andades ut och tänkte på sina barn. En treåring och en femåring som förhoppningsvis sov vid det här laget, söta som socker och gosiga som få. Hennes tankar vandrade vidare till hennes man när dörren öppnades upp.

‘’Ska du inte komma in igen?’’ frågade gumman införd i en tjockare tröja som var alldeles för stor.

‘’Jo, jag kommer’’, sa Katrin och klev in i värmen igen. Hon tog av sig skorna och ställde sig framför gumman. ‘’Det kanske är dags att sova.’’

Gumman log till och nickade.

‘’Det låter bra, kom, låt mig visa vad du ska sova’’, sa gumman och gick allt djupare in i huset. De passerade några dörrar och Katrin tittade på alla tavlor som hängde på väggen. Det var bilder på gumman själv med en äldre herre, och på andra tavlor fanns porträtt på en yngre man. Det är säkert hennes familj, tänkte hon och stannade när gumman tog tag i ett dörrhandtag.

‘’Här är det’’, sa hon och öppnade upp dörren. ‘’Det är inte så stort, men det finns en säng. Nybäddat såklart. Jag sover i rummet intill så du vet.’’

‘’Det här blir jättebra, tack’’, sa Katrin.

Sängen var hård och täcket tunt men det var skönt att få ligga ner. I rummet bredvid hörde hon gumman sucka och stöna, sängen gnissla innan det blev tyst. Kort därefter mötte Katrins öron ett svagt snarkande ljud. Hon log till. Hennes tankar fylldes igen av hennes barn och man, och hon kände sig genast ensam i sängen. Jag älskar er, tänkte hon och slöt sina ögon. Hon vaknade när gummans säng gnisslade till. Hon öppnade ögonen igen när hon hörde steg i rummet intill. Lampan utanför sovdörren tändes och Katrin tittade mot glipan under dörren, där en skugga rörde sig mot hennes dörr. Hon svalde tungt när dörrhandtaget smög nedåt, och Katrin harklade till. Dörrhandtaget stannade upp, innan gumman sprang tillbaka till sitt sovrum med snabba fötter, fnissade till och släckte lampan. Sängen gnisslade till och genast började hon snarka.

Vad tusan hände nyss? tänkte hon och tände sängbordslampan, när hon frös till is. Framför henne fanns en skugga, avbildad likt en människa men större och bredare, och något som såg ut som horn på skuggans huvud. Hon släckte lampan igen, och tände den men skepnaden var kvar. Hon vred på huvudet och där var den, skepnaden, den människoliknande varelsen, när den plötsligt slet tag i hennes arm och drog.

‘’Nej’’, skrek Katrin och slängde sig ner på golvet. Hon började krypa mot dörren men besten fick tag i hennes fötter. ‘’Hjälp, hjälp mig.’’ Den vred runt henne, dess taggiga kropp, långa horn och illröda ögon. Den lyfte upp sin ena hand med sina långa klor och högg in i Katrins lår, innan den drog in henne under sängen.

Katrin flög upp från sängen och andades häftigt. Hon låg i en pöl av svett och tog på hela sin kropp som var lika hel som när hon la sig ner.
‘’Det var en dröm, en jävla dröm’’, sa hon och la sig på rygg igen. Det dunkade i bröstkorgen när hon valde att ställa sig upp och lägga täcket över svetten innan hon la sig ner igen. Hon svalde tungt och fnissade. ‘’En dum dröm.’’

Doften av stekta ägg och nybryggt kaffe fyllde huset när Katrin klev ut från sovrummet och fortsatte mot köket. Trots mardrömmen var hon utvilad och hoppades att vädret var bättre. Hon kom fram till ett fönster men snöflingorna fortsatte att falla.

‘’Godmorgon, har du kunna sova?’’ frågade gumman medan hon dukade matbordet.

‘’Ja, jo men det har jag, tack. Vad gott det luktar med nybryggt kaffe.’’

‘’Mm’’, sa gumman och haltade till kaffebryggaren.

‘’Har du gjort illa dig?’’

‘’Nej, det är inget’’, sa hon och hällde upp kaffe i kaffekopparna. ‘’Jag råkade kliva fel i natt bara när jag var uppe och gjorde mina behov, så att säga. Mjölk eller socker?’’

‘’Ehm, nej tack. Jag tar det svart.’’

‘’Sätt dig nu.’’

Katrin tog en klunk av kaffet och slöt sina ögon. Magen blev varm och hon sänkte ner sina axlar.

‘’Ska du åka idag?’’

Hon öppnade upp sina ögon igen och nickade.

‘’Ja, jag får klättra över snön bara, men det blir nog bra.’’

‘’Oj jag glömde’’, sa gumman och ställde sig upp. ‘’Här har du något gott, det är stekt viltkött.’’
‘’Tack’’, sa Katrin och tog över några till sin tallrik och stoppade in en bit munnen. ‘’Mm, jättegott’’, fortsatte hon och åt en till bit. Det var en smak av chili, salt och påminde lite om kyckling. ‘’Vad är det för något?’’

‘’Hare’’, sa gumman och log.

Genast blev smaken sämre. Hare, tänkte Katrin och försökte hålla köttbiten i munnen. Vem äter hare?

‘’Ojdå’’, sa Katrin och log. ‘’Det har jag aldrig ätit förut.’’

‘’Jag fångade den igår’’, sa gumman. ‘’Många harar som springer omkring här.’’

‘’Ja, som jag sa igår var det nog en hare som jag körde på, och det var det som förstörde min bil på något sätt.’’

Gumman nickade och tog en klunk av kaffet innan hon tittade ut mot skogen. Katrin gjorde detsamma. Vinden gjorde att snöflingorna flög runt i cirklar. En fågel som stod på snön tog Katrins uppmärksamhet, när hon plötsligt reagerade i periferin. Gumman satt och stirrade rakt på henne. Katrin visste inte vad hon skulle göra, men harklade till med halsen och tänkte möta gummans blick, men gumman satt fortfarande och tittade mot skogen. Vad är det som händer?, tänkte hon och tog en tugga av sitt ägg när gumman plötsligt drog ut sin stol och gick till köket.

‘’Du får ju stanna kvar här längre om du vill’’, sa gumman och började fylla en kanna med vatten.

‘’Ja, tack’’, sa Katrin och tog den sista klunken av kaffet. ‘’Men jag måste komma hemåt, mina barn och min man måste vara jätteoroliga. Du, får jag fråga, jag såg skylten där det stod prästgården, är det här en gammal prästgård?’’

Gumman vände sig mot Katrin. Hennes ena öga var helt stängt nu och vänsterhanden skakade mer än förut.
‘’Ja, min man var präst och vi bodde här tillsammans. Han gick bort för flera år sen och nu finns det ingen verksamhet kvar eller ens en kyrka kvar, men jag har låtit skylten sitta kvar. Jag har inte orkat tagit ner den om jag ska vara ärlig.’’

Katrin nickade. Hon kunde förstå det, gumman var skruttig och benig. Det var otroligt att hon ens kunde stå upp. Hon tog tag i kaffekoppen och kände hur fingertopparna var ömma. Hon tittade på sina händer, fingertopparna var mer röda än resten av handen och under naglarna fanns några korta trådar. Vad tusan är det?, tänkte hon och strök fingertopparna mot byxorna.

‘’Tack för allt’’, sa Katrin och ställde sig upp. ‘’Jag ska bara hämta min tröja i sovrummet.’’

Gumman stod med ryggen mot henne när hon gick till sovrummet igen. Ljuset utanför tryckte sig fram genom gardinen, och katrin stannade upp. Hon tittade ner på golvet, där en ljusgrå matta låg. På mitten av mattan fanns tio smala spår som försvann in under sängen. Katrin tittade upp igen och såg tjocktröjan ligga på fotändan av sängen, när det knarrade till bakom henne.

‘’Hittar du den?’’ frågade gumman och Katrin hoppade till.

‘’Oj’’, sa hon och la sin hand på bröstet. ‘’Vad du skrämde mig. Ja, jag hittade den tack.’’

Gumman stod och stirrade på Katrin.

‘’Ehm… ’’, började hon och log till. ‘’Är det okej om jag testar din telefon igen?’’ Hon smekte sina fingertoppar som fortfarande värkte. Gumman stod i tystnad, och Katrin kände sig varm i ansiktet och tittade ner mot spåren i matten. Hon spände ögonbrynen och tittade på sina naglar igen, och sedan på mattan.

‘’Ja, gör det’’, sa gumman. Katrin tittade upp och gummans båda ögon var fullt öppna och vänsterhanden hade slutat skaka. Katrin tog några steg mot henne och gumman steg åt sidan för att lämna plats.

‘’Tack’’, sa Katrin och gick till soffan och plockade upp telefonluren, fortfarande ingen signal. Hon provade snurra på fingerskivan, la ner telefonluren och tog upp den igen. Kontakten, tänkte hon och lutade sig åt sidan, där en sladd satt i väggen. Hon följde sladden, och stannade upp. Hennes rygg blev varm, och en sten dunkade till i magen. Sladden var av på mitten, någon hade klippt sönder den.

Bredvid henne satt sig gumman och stirrade. Katrin tittade på henne och ryckte till innan hon for upp från soffan. Gummans ögon var illröda.

‘’Du ska stanna här’’, sa gumman i en mörk, ekande röst.

Katrin skrek till och sprang mot dörren.

‘’Du är min nu’’, fräste gumman och ställde sig upp, hon hade blivit längre. Katrin stod med öppen mun när gummans händer växte, fingrarna blev längre, naglarna blev som klor. Hennes skin flagnade av och fram kom ett mörker. Gumman växte, och när två bulor på pannan slets upp och fram kom stora horn slet Katrin upp dörren och sprang ut.

Hennes strumpor blev blöta, och kylan sved mot fötterna. Hon hade lämnat tröjan på soffan, mobiltelefonen låg kvar på bordet och hennes jacka hängde på kroken. Ett ekande vrål kom från huset när Katrin snubblade till.

‘’Åh herregud’’, grät hon och ställde sig upp. Hon kämpade i den djupa snön. Snöflingorna slog till mot hennes kinder.

‘’Du är min’’, ekade rösten bland träden och Katrin greppade tag snön med händerna och slet sig fram. Trädet framför henne skakade till och ett täcke av snö föll på henne.

‘’Nej’’, fräste hon och borstade bort snön från håret, när något plötsligt tog tag i hennes axel och slet henne upp i luften. Det var en best med sylvassa tänder och en kropp svart som kol.

‘’Hittade dig’’, vrålade besten och slängde henne framåt. Katrin skrek och landade i snön. Hon vred sig om och började krypa framåt. Snön var pösig och för varje steg blev hon allt svettigare.

‘’Nej snälla’’, ropade Katrin och tittad bakåt, men besten var borta. Hon lyckades ställa sig upp och började kämpa i snön. En bit fram såg hon den stora vägen, och en bil som åkte förbi. ‘’Hjälp mig’’, skrek hon. ‘’Snälla, hjälp mig.’’

‘’Det är ingen idé’’, ekade rösten som greppade tag om Katrins kropp att hennes lungor nästan kollapsade. Tårarna sprutade ut från ögonen och hennes ben blev till gelé. ‘’Det finns ingen som kan hjälpa dig nu.’’

Katrin kastade sig bakom ett träd och tog upp händerna mot munnen för att dämpa hennes ansträngda andning. Musklerna gjorde ont, och hon försökte ta ett par djupa andetag. Svetten rann längs med pannan. Ett skratt långt borta mötte hennes öron, och Katrin tryckte sig mot det snöiga trädet. Hon tittade upp bland topparna som stod lugna, och tittade ner igen när en stor tass vred sig runt trädet och Katrin hann precis ducka innan den slog in i stammen.

‘’Snälla sluta’’, skrek hon och började pulsa igen. Hon andades häftigt, men den stora vägen var bara en bit bort nu. Du hinner, du hinner, du hinner, tänkte hon och sneglade bakåt. Likt en björn kom besten rusade mot henne. Flåsande, skrattande med sina stora horn riktade mot henne. Katrin tog i allt hon hade, innan hon slängde sig ut från skogen. Den djupa snön i diket tog emot henne, och hon kravlade upp på vägen.

Besten stannade vid trädgränsen och stirrade på henne. Dess illröda ögon ryckte, och den visade sina sylvassa tänder fulla med blod som droppade ner i snön.

‘’Ingen kan hjälpa dig’’, sa besten när en bil plötsligt började tuta och Katrin började vinka. Bilen bromsade in och stannade på andra sidan vägkanten. Katrin tittade mot skogen igen men besten var borta.

‘’Behöver du hjälp?’’ hördes en röst efter bildörren öppnade sig, men hon kunde inte svara. Hennes lungor var slut, kroppen var för matt, när allt plötsligt blev svart.

När hon öppnade sina ögon igen låg hon på en filt med en annan filt över sig. Ovanför sig satt en polis på huk och log.

‘’Hallå, hör du mig?’’ frågade polisen.

Katrin nickade.

‘’Vad heter du för något?’’

Hon teg.

‘’Kan du berätta vad som har hänt?’’

Katrin skakade på huvudet. Hennes kropp var helt slut att några få ord var för mycket att begära.

‘’Kan du stå?’’ frågade polisen och sträckte fram sin hand.

‘’Mm’’, sa Katrin trots att hon inte trodde det.

‘’Okej vi testar på tre. Ett, två och tre’’, sa polisen och hjälpte henne upp. Bredvid sig kom en annan polis och tog armkrok. ‘’Då så, vi går till bilen så kör vi dig till sjukhuset.’’

Tårar började fyllas i ögat när hon nickade och log. Polisbilen var varm när hon slog sig ner. Poliserna satte sig där fram, startade bilen och körde iväg när ena polisen vände sig mot henne.

‘’Har du druckit någonting? Eller tagit något?’’

Katrin skakade på huvudet.

‘’Ingenting?’’ frågade polisen.

‘’Nej’’, sa Katrin och slöt sina ögon, när hon började tänka på sina barn. ‘’Kan ni… Ringa min man?’’ fortsatte hon. Hon väntade en stund innan hon öppnade sina ögon igen. ‘’Ursäkta?’’

Polisen i passagerarsätet hon talat med satt med stängda ögon, när bilen guppade till från ett hål i vägen, och han välte åt sidan. Kroppen var täckt av klibbigt blod och halsen var uppskuren från ena öra till andra.

Katrin stirrade med stora ögon. Hon tittade upp mot backspegeln, och mötte den andra polisens blick. Hans ögon var illröda.

‘’Nej’’, skrek Katrin och skakade på huvudet. ‘’Nej, nej, nej.’’

Polisen log till och saktade in. Han svängde av och körde in på en smal väg. De passerade en skylt med texten: Prästgården.