Det var en molnfri kväll. En svag bris fläktade när Jonas kastade ut sitt flöte och tittade på den några sekunder, innan han slöt sina ögon och log till.

‘’Är inte det här livet?’’

Martin nickade.

‘’Ja, helt fantastiskt’’, svarade han och tog några klunkar av ölen innan han tittade på ölburken. ‘’Och världens godaste öl.’’

‘’Min favorit’’, sa Jonas.

De satt på en varsin stol på bryggan. Bredvid sig hade båda en varsin fiskeväska med diverse drag och prylar. De hade setat här sen tidig morgon, grillat korv och druckit öl. Martin kastade ut sitt fiskedrag och började veva jämnt. Draget hade han fått av sin pappa och gav honom alltid fisk, när det plötsligt började dra i fiskespöet.
‘’Napp’’, sa han och kände efter. ‘’Jag har napp.’’

Jonas for upp från stolen och tog upp fiskehåven.

‘’Hoppas att det är en bamsing, vi har ju inte fått något på hela dagen.’’

‘’Jag får alltid stora på det här draget’’, sa Martin stöddigt och försökte veva in lite, men det var tungt. ‘’Men’’, fortsatte han. ‘’Nej, jag tror den har fastnat.’’

‘’Snälla gud, låt det vara en bamsig’’, började Jonas. ‘’Snälla.’’

‘’Tusan, den är fast. Skit också. Jag kommer aldrig få loss den.’’

‘’Här, låt mig prova’’, sa Jonas och vinglade till. ‘’Jag är expert på att få loss drag.’’

Martin tvekade först, men gav sig och Jonas tog emot fiskespöet. Han stod där en stund och prova olika vinklar, släppte ut lina och vevade in igen. När det plötsligt ryckte till och fiskespöet for upp i luften.

‘’Ojdå, förlåt’’, beklagade Jonas och tittade på Martin som hade en surmulen min. Han stirrade på sjön, och sedan på fiskespöet.

‘’Jävla skitlina’’, sa han och sparkade iväg stolen. ‘’Jag vill åka hem.’’

‘’Men Martin… ’’, försökte Jonas trösta men Martin skakade på huvudet.

‘’Nu.’’

Det slog sig ner i bilen. Martin i förarsätet och Jonas i passagerarsätet. Den nersparkade stolen hade han lämnat kvar i en buske, precis som fiskespöet han hade brutit itu. Han backade, körde ut på vägen och gasade på. Jonas sneglade på Martins rödflammiga ansikte.

‘’Kanske inte så snabbt… ’’

‘’Tyst’’, fräste Martin. ‘’Det var mitt bästa drag, och jag hade fått det av min pappa.’’

Jonas nickade och teg. Han visste att det inte var någon idé att ens försöka trösta Martin när han var i detta tillstånd.

De körde in i en by. Husen var slitna och låga, stod tätt ihop och gräsmattorna var ovårdade. Från ingenstans hade kvällssolen gömts sig bakom ett par moln när de passerade en kurva, och det plötsligt dunkade till i bilen och Martin tvärbromsade. Jonas for upp med sitt sömniga huvud och öppnade ögonen.

‘’Vad tusan var det?’’ frågade han och tittade på Martin som satt och stirrade framför sig.

‘’Nej’’, började han och skakade på huvudet. Tårar började leta sig fram. ‘’Nej, snälla nej.’’

‘’Vad hände? Körde du på något?’’ frågade Jonas och tittade runt huven och sidorna av bilen, men allt som fanns där var vackra fält med stora fina träd. Martin knäppte loss bältet, öppnade upp bildörren och steg ut. Jonas gjorde detsamma. Det första han såg var huven som hade bucklor, samt stänk av något rött.

‘’Körde du på ett rådjur eller? Det är väl ingen fara, du har ju försäkrat den väl? Eller?’’

Martin började gråta. Han sjönk ner på sina knän och höll sig om ansiktet. Jonas tittade på honom en stund innan han tog några steg framåt. Där, vill vänster om bilen såg han några fötter sticka upp från diket.

‘’Åh herregud Martin’’, började Jonas men avbröt sig själv. Han tog upp handen för munnen och blickade ner på Martin som gungade fram och tillbaka.

‘’Nej varför’’, sa han. ‘’Varför stod du där?’’

‘’Vi måste ringa polisen, eller ambulansen. Vi måste ringa någon.’’

‘’Nej’’, fräste Martin. ‘’Är du dum i huvudet? Vi har ju druckit. Jag kommer att hamna i fängelset.’’

‘’Men Martin, han kanske lever? Han måste ju få hjälp.’’

‘’Det är en hon’’, svarade Martin.

‘’Va? Vadå?’’

‘’Hon jag körde på, det är en kvinna. Och nej, hon lever inte. Jag körde ju för fan i nästan åttio kilometer i timmen.’’

‘’Nej, jag ringer’’, sa Jonas och fiskade upp mobiltelefonen ur byxfickan.

‘’Nej det gör du inte’’, fräste Martin och for upp på sina vingliga ben. ‘’Ge hit telefonen.’’

‘’Men lägg av’’, sa Jonas och tog några steg åt höger. ‘’Sluta, lägg av.’’ Han började knappa in siffrorna när Martin tog tag i hans arm och tryckte honom bakåt. Jonas förlorade fotfästet och föll ner i diket.

‘’Oj… ’’ började Martin. ‘’Förlåt, förlåt Jonas. Förlåt mig.’’

Jonas låg stilla.

‘’Du, kom igen nu’’, sa Martin och skrattade till åt skämtet. ‘’Kliv upp nu.’’ Martin blev illamående. ‘’Du… ’’, fortsatte han och tog några steg mot Jonas. ‘’Vad fan, ställ dig upp nu.’’ Han klev ner i diket och slängde sig bakåt så han landade på rumpan. Jonas hade slagit i huvudet i en sten och blod började dränka stenen.

‘’NEJ!’’ vrålade han och kastade sig fram mot Jonas. ‘’Nej, vad gör du?’’ Han ruskade om Jonas livlösa kropp. ‘’Nej… ’’

Martins händer skakade när han stängde igen bakluckan. De var blodiga och skitiga. Hans ansikte var skitigt efter alla tårar han hade torkat. Över kropparna hade han lagt stolen Jonas satt på, fiskeväskorna samt ett tröja han hade hittat i baksätet. Framhuven var bucklig, men blodet kunde han torka bort. Han hade även lagt in den blodiga stenen från diket i bakluckan. En sista blick skannade av området efter mer blod, eller något annat levande som skulle kunna avslöja vad som hade hänt innan han slog sig ner i förarsätet, startade motorn och började köra hemåt.

Det regnade, klockan hade passerat tio men Martin låg fortfarande kvar i sängen. Han hade sjukanmält sig från arbetet och huvudet var fullt av tankar av det som hände igår. Väl hemma igen hade han parkerat bilen i garaget, tvättat rent bagageutrymmet och gick raka vägen till duschen innan hans fru, Emelie, skulle se honom.

Mobiltelefonen surrade till och Martin tittade. Det var Jonas flickvän som skrev ännu ett sms. Han hade redan fått tre samt ett missat samtal. Jonas och hans flickvän, Sara, bodde inte ihop men de brukade träffas varje dag. Hon undrade om han visste var Jonas var någonstans. Han bestämde sig för att svara. Först tänkte han ljuga stort att han inte alls visste var Jonas var och inte sett honom på länge, men Jonas hade förmodligen sagt till Sara att de skulle fiska igår. Istället skrev han att han släppte av honom där han brukade göra, sa adjö och Jonas började gå hemåt som vanligt.

Han la ner mobiltelefonen på sängen och klev in i badrummet. Gråt var honom upp i halsen, ögonen var illröda men han hade lyckats dölja sina tårar för sin fru igår kväll. Han slog sig ner på toaletten och tänkte över gårdagen.

‘’Fan alltså’’, sa han för sig själv. ‘’Helvete.’’ Han skakade på huvudet. ‘’Du måste vara stark, om någon får reda på det här är du körd. Helt jävla körd. Jag måste leva på som vanligt. Men vad ska jag göra om polisen kommer och frågar om Jonas? Min fru vet jag att jag var med honom, och säkert Sara. Nej, jag säger att jag släppte av honom där jag alltid brukar släppa av honom. Jag måste ringa honom, göra bevis att jag försökt nå honom.’’

Han sprang in till sovrummet igen, tog fram kontakterna och tryckte på Jonas namn. Han lät det ringa några toner innan han la på, för att sedan skicka ett sms. Sedan la han sig på rygg och drog in några djupa andetag.

‘’Du klarar det här. Om ett par dagar har de värsta känslorna gått över, och sedan är det bara att leva vidare’’, sa han och slöt sina ögon när ett ljud nådde hans öron. ‘’Va?’’ Han satte sig upp och blickade sig omkring. ‘’Jonas?’’

Martin ställde sig upp och la handflatorna över ansiktet.

‘’Nej Martin, det är bara ditt huvud som spökar. Jonas är död, så enkelt är det’’, sa han och tog ner händerna. Kroppen blev varm och ett tryck kramade om hans bröstkorg. Rummet verkade mindre och syret började ta slut. ‘’Nej jag måste ut, jag måste… Jobbet.’’

Martin drog på sig nya kläder, gick ner till köket och plockade på sig en frukt innan han gick till garaget. Då såg han bilhuven igen.

‘’Vad fan ska jag göra åt huven?’’ Tårarna började rinna nerför hans kinder. Innan han stampade ner med foten och torkade bort dem. ‘’Nej, du måste vara stark. Jag vet, jag slår ut dem själv. Det kan inte vara så svårt.’’ Han tog upp en hammare, lyfte upp motorhuven och började knacka på bucklorna. Grillen fram hade klarat sig från bucklor och blod, men vänster framlykta hade tagit skador. Han sänkte ner huven och tittade. ‘’Fan, det blir inte så bra’’. Han provade knacka igen med en lätt hand. Svetten rann längs med ryggen och hjärtat pumpade i bröstkorgen. Han sänkte huven igen och kikade. ‘’Det får duga’’, sa han och stängde igen.

Han backade ut och körde iväg. Regnet smattrade mot taket och vindrutan. Han tryckte igång radion, kikade ner för att ändra kanal, och tittade upp igen och skrek till. Foten stampade på bromsen och bilens hjul skrek till innan de stannade helt. Framför honom var ett övergångsställe med en äldre man som höll på att passera. Martin satt med stora ögon och händerna skakade. Den äldre mannen ropade någonting som inte hördes. Martin följde mannen med blicken. Hjärnan värkte av alla tankar som flög omkring när en biltutning bakom fick honom tillbaka till nuet.

‘’Okej, du måste skärpa dig nu’’, sa han och körde iväg. En stund senare körde han in i ett garage och tog första bästa parkeringsplatsen. Han stängde av bilen, slöt sina ögon och tog ett par djupa andetag. ‘’Nu måste du vara dig själv, okej. Tramsa inte, fnissa inte mer än vanligt och var inte överdrivet trevligt. Var, dig, själv.’’

Han steg in i hissen och dörrarna skulle precis stängas igen när någon stoppade in en hand.

‘’Ursäkta, förlåt. Men hej Martin’’, hälsade kollegan Patrik när dörrarna öppnade sig. ‘’Jaha, du försov dig också?’’

‘’Nej, jag sjukanmälde mig. Men jag mår mycket bättre nu så, tänkte att jag åker in.’’

‘’Ja du ser lite, förlåt mig, hängig ut. Hoppas att det inte är något seriöst.’’

Martin sneglade på Patrik som rättade till sin slips.

‘’Ja, nej då. Det är ingen fara.’’

Hissdörrarna stängde igen och de åkte upp i tystnad. Martin kände hur hjärtat ville bryta sig loss, men tog djupa andetag. Ett pling avbröt tystnaden och dörrarna öppnade sig igen, och Martin gick ut.

‘’Ha det bra, vi ses’’, hörde han bakom ryggen innan han tog till vänster och fortsatte till sin arbetsplats. Martin tyckte inte om sitt arbete, men det gav en bra lön. Hans fru arbetade som sjuksköterska, vilket enligt honom bara var dumt för att de inte tjänade någonting, han förstod inte heller hur hon orkade med alla ljud och lukter.

Han slog sig ner på sin plats och pustade ut. Hans arbetsplats var omringad av tre stycken golvskärmar. På två av dem hade han nålat fast viktiga papper och en bild på sin fru som någon hade målat en mustasch på. Det stora rummet fyllde alla kriterier till ett kontorslandskap. Alla arbetsplatser såg likadana ut, alla var lika deprimerande.

‘’Du klarar det här’’, viskade han för sig själv, när någon slängde en bunt papper på hans bord som fick honom och rycka till.

‘’Jaha’’, sa en gäll röst. Martin tittade upp. Det var kontorschefen. ‘’Så du kom ändå till slut. Så bra. Du, jag vill gärna ha hälften av högen klar idag, och andra imorgon. Klarar du det tror du?’’

Martin nickade till.

‘’Ja, det ska jag nog.’’

‘’Bra, för jag vet vad du gjorde din jävel.’’

Martin blev till is. Han fick inte fram några ord.

‘’Hallå?’’

‘’Va? Förlåt vad sa du?’’ frågade Martin och skakade på huvudet.

‘’Jag sa, bra’’, svarade kontorschefen innan han rynkade sin panna. ‘’Vad är det med dig?’’

Martin svalde tungt.

‘’Sovit lite dåligt bara.’’

Kontorschefen fnös till innan gick iväg. Martin gnuggade sina tinningar. En hemsk huvudvärk började göra sig tillkänna.

‘’Vad håller du på med?’’ viskade han för sig själv. Han tittade på pappersbunten och suckade till. ‘’Kan du inte göra det här skitjobbet själv?’’ Han reste på sig precis att han såg över kanten och stirrade på sin chefs rygg. ‘’Fläsknacke’’, fortsatte han viska och stirrade på mannens utstående öron innan han satte sig ner igen.

Han tog hälften av bunten och la framför sig, resten av bunten la han åt sidan. Den stationära datorn tryckte han igång och sträckte ut ryggen. Först lutade han sig bakåt i stolen, för att sedan luta sig fram mot golvet. Där, mellan golvet och ena golvskärmen stack det fram ett par mörka, skitiga röda fötter med långa, vassa klor. Martin for upp med kroppen igen och ställde sig upp. Hans sprang ut från sin plats och rundade golvskärmens hörn, men där fanns ingenting. Han tittade sig omkring, och han var den enda som stod upp.

Ett flin lekte med hans mungipa samtidigt som han slog sig ner på sin plats igen. Fötterna var borta.

‘’Martin, sluta nu. Det är din hjärna som spelar tricks. Skärp dig’’, viskade han för sig själv och tog upp första pappret från bunthögen och läste. ‘’Men du måste skämta med mig.’’ Kontorschefen ville att han skulle rätta till olika dokument för att sedan skanna in dem igen. Hans arbete bestod av tre olika typer av uppgifter. Det var siffror som behövde ändras, ord som behövde rättas och information som behövde uppdateras. Den här gången var det information som behövde uppdateras, den mest tidskrävande uppgiften. Martin tog upp nästa papper, och nästa och fortsatte tills han suckade till.

‘’Är det här ett skämt eller?’’ frågade han rakt ut som fick några att resa på sig precis att de kunde se över deras golvskärmar. Martin skakade på huvudet. Han tyckte det var behagligt med siffror, eller ord som behövde stavas rätt eller omformuleras. Men information som behövde ändras skulle ta hela dagen och kvällen.

Efter exakt fyra timmar stod Martin vid kopieringsmaskinen och kopiera sidor för att ge till kontorschefen som behövde bekräfta att allt såg bra ut. Han öppnade upp luckan, la ner pappret och stängde igen.

‘’Bara 50 sidor kvar’’, sa han till sig själv och fnös till. ‘’Klar med hälften idag, jo visst… Men, vad är det nu då?’’ Martin tog upp pappret som kom ut från kopieringsmaskinen. Den var helt svart. ‘’Jaha, ska den här börja strula nu också?’’

Han lyfte upp luckan igen, vände på pappret som såg bra ut innan han la ner den igen, stängde luckan och tryckte på knappen. Han svalde tungt. Ett papper kom ut som var lika svart som det första. Martin skulle precis ta upp det när en till papper skrevs ut, och ett till. Kopieringsmaskinen började skriva ut papper efter papper, alla kolsvarta. Martin stirrade på papprena, när något, svagt mitt på pappret började synas mer och mer. Han lutade sig närmare för att se bättre.

‘’Vad är det för något?’’, frågade han och lutade sig allt närmare. Mitten av pappret började en cirkel bildas i grått. Papper efter papper, cirkeln blev allt tydligare när något mer i cirkeln blev gråare. ‘’Vad tusan?’’ Kopieringsmaskinen började låta allt högre, en lukt av att något bränts fyllde Martins näsborrar när han såg vad det föreställde. Ett öga. Ögat blev tydligare och tydligare. Pupillen i illrött, mötte hans blick. Det blinkade till.

‘’Du har sinnat’’, vrålade en mörk, ekande röst.

Martin skakade på huvudet. Runt omkring blev allt mörkt och ögat svävade upp i luften och stirrade på honom.

‘’Nej, nej snälla.’’

‘’Du har dödat’’, ekade rösten.

‘’NEJ!’’ skrek Martin och slängde sig bakåt. Han föll ner till sittande och stängde sina ögon.

‘’Martin, Martin’’, fortsatte den grova, dåva rösten när något tog tag på Martins axel och han skrek till av fasa och vände sig om.

‘’Martin?’’ sa Kajsa, en av hans kollegor. Martin tittade på henne, och sedan på kopieringsmaskinen innan han förde blicken på henne igen. ‘’Är du okej?’’

‘’Ehm… ’’, började Martin och harklade till. Han ställde sig upp och klev fram till kopieringsmaskinen. Där låg hans papper som skrivits ut, lika fint som originalet. ‘’Ja, förlåt. Jag, är lite trött bara.’’ Han tittade på Kajsa igen som nickade långsamt.

‘’Kan jag göra något?’’ frågade hon.

‘’Nej då, tack. Jag ska nog bara åka hem tror jag’’, svarade han och tog med sig alla papper och gick till arbetsplatsen igen. Han slog sig ner på stolen, la ifrån sig papprena och slöt sina ögon. ‘’Du är bara trött. Åk hem nu.’’

Hissen plingade till och dörrarna öppnade sig. Han gick raskt till bilen, låste upp och slog sig ner.

‘’Åh fy fan’’, sa han. ‘’Jag måste ha mat och sömn’’, intalade han sig själv. ‘’Mat och sömn.’’

Han tänkte köra ut från garaget när det plingade till i mobiltelefonen. Han tog upp och kollade, det var ett sms från Jonas. Martins hjärta stannade. Han stirrade på namnet, men vågade inte öppna. Bildörren for upp och han klev ut.

‘’Åh Jonas’’, grät han och tryckte på öppna. ‘’Åh herregud.’’ Där stod det en text som gav honom kalla kårar längs med ryggraden. Hans ben blev gelé, han blev vinglig och behövde ta tag i bildörren för att inte trilla ihop.

‘’Varför gjorde du det? Varför mördade du mig? Jag ska hämnas… ’’

Martin läste om det igen och igen. Han började gå fram och tillbaka.

‘’Nej snälla Jonas’’, bönade och bad han. ‘’Du har inte skrivit det här. Någon måste ha tagit din mobiltelefon.’’ Han frös till. ‘’Men då måste någon ha hittat kroppen?’’ Han klev in i bilen igen och körde iväg. ‘’Jag måste härifrån, jag måste långt bort.’’

Han passerade övergångsstället igen och där stod ännu den äldre mannen. Mannen följde Martin med blicken. Han tog till höger i en korsning och körde ut från staden. Solen hade börjat skina och blänkte till mot den blöta asfalten.

‘’Jag måste ringa Emilia’’, sa han och tog upp mobiltelefonen, men la ner den igen. ‘’Vad tusan ska jag säga? Nej, det går inte.’’ Han tog till vänster när han plötsligt fick tvärnita. Där stod en person mitt på gatan med ryggen mot honom. Martin tutade, men personen reagerade inte.

Bildörren öppnade sig igen och Martin klev ut.

‘’Ursäkta’’, ropade han. ‘’Ursäkta, behöver du hjälp med något?’’ Martin klev några steg framåt. ‘’Du, hallå?’’

Mannen stod och stirrade på något långt bort, och Martin kände hjärtat började dunka i bröstkorgen. Han tog några steg bakåt igen och vände sig om, men bilen var borta. Han vände sig om till mannen igen som nu stod med ansiktet mot honom, och det var ett ansikte han hade sett flera gånger.

‘’Jonas… ’’, sa han och sjönk ner på sina knän. Jonas var dyngsur, sandig och intrasslad i vass. ‘’Förlåt mig. Förlåt.’’

Jonas gick fram till Martin och la sin hand på hans axel.

‘’Varför’’, började han. ‘’Varför mördade du mig?’’

‘’Jag mördade dig inte’’, fräste Martin i tårar. ‘’Det var ju en olyckshändelse.’’

‘’Du lämnade mig i en sjö att ruttna, att bli uppäten av fiskar, att slukas av bottnen. Och kvinnan? Du lämnade henne att för evigt glömmas bort.’’

‘’Snälla Jonas, du förstår inte’’, började Martin men visste inte hur han skulle fortsätta. Han sjönk ner och satte pannan mot den kalla asfalten, försökte känna Jonas fötter som inte fanns, och handen på axeln var borta. ‘’Jonas?’’ Han lyfte upp blicken och Jonas var borta. Han tittade sig omkring. Bilen var tillbaka och människor stod en bit bort och undrade vad han gjorde. ‘’Ni förstår ingenting’’, fräste han och ställde sig upp igen. ‘’Ni förstår inte hur det känns.’’

Han hoppade in i bilen, slängde igen dörren och körde iväg. Tårarna rann nerför hans kinder. Mobiltelefonen ringde, det var Emilie, men han ville inte svara. Framför sig stod tunneln som skulle ta honom ut från staden, bort från allt. Han kände på sig att han behövde fly, lämna landet, börja om någon annanstans. Förr eller senare skulle någon hitta kropparna, och då skulle det vara över.

Martin torkade sina kinder och torkade bort snoret med tröjan. Han slog till ratten, taket, passagerarsätet och ratten igen. Han skrek rakt ut. Hjärtat var förkrossat, ruttet, han själ hade lämnat honom. Allt han kunde se var Jonas ansikte, hans leende, som nu aldrig mer skulle le.

‘’Varför, varför hände det mig? Varför stod du där din jävla kärring, varför går du runt mitt på vägen… Varför Jonas, varför behövde du ringa. Allt det här är ditt fel, fattar du inte det. Allt är ditt fel.’’

Tunneln omringade honom. Han var själv på vägen, själv i tunnelns långa mörker. Händerna värkte men inte lika mycket som tanken på Jonas. Han tänkte tillbaka på gårdagen. Allt han hade behövt göra var att ringa ambulansen, men istället var han nu skyldig till att dumpa två kroppen i en sjö. Med ett rep knöt han fast båda kropparna och båda fiskeväskor för att försöka få kropparna att sjunka. Efter några minuter valde han att åka hem.

‘’Åh herregud’’, grät han och skakade på huvudet. ‘’De har säkert flutit upp igen.’’ Martin tog pekfingret till munnen och bet ihop. Han bet så hårt han kunde. Ett skrik fyllde bilen när han släppte taget. ‘’Det är ingen mening att fortsätta. Jag kan inte, någon har säkert hittat kropparna redan. Åh Emilie, förlåt mig, förlåt mig.’’

Ett ljus längre fram blev allt större. Martin tryckte igång radion och möttes av ett brus. Hans blick mötte lamporna i taket som lös upp i en jämn takt, när ringen av ljus kom allt närmare. Han slöt sina ögon någon sekund för att inte bländas och plötsligt var han ute. Ögonen öppnades igen och möttes av illröda flammor, höga berg med en mörk, nattlig himmel. En kuslig dimma svävade i luften och rödsandig mark visade vägen till en stor byggnad, ett slott i svart.

Martin släppte på gasen och bromsade in.

‘’Nej’’, började han. ‘’Det kan inte vara sant.’’

Bilen stannade helt och Martin klev ut. Luften var kvav och varm. De illröda flammorna prydde sidorna av slottet och stekte ansiktet. Svett började rinna nerför pannan och längs med ryggraden. Slottet hade två stora torn där människor hängde i snaror. I himlen flög mörka varelser med stora, trasiga vingar. Vid slottets ingång stod en stor skepnad, lika illröd och mörk som himlen, lika röd som sanden. Martin lyckades frysa till trots värmen. Ögat, han kände igen skepnadens öga.

‘’Kliv fram’’, dånade en röst. ‘’Kliv fram till mig.’’

Martin visste inte hur men hans ben började röra sig framåt. Med blicken ner på marken darrade hans händer. Vägen fram omringades av spetsade människor på höga pålar. Skepnaden höll i en stor stav, och på sitt huvud prydde två stora horn.

Martin ställde sig framför skepnaden och sjönk ner på knäna. Han öppnade munnen, men orden vågade inte yttra sig. Skepnaden hukade sig ner och Martin kände hur ögat stirrade på honom. Det livlösa, illröda ögat med miljontals människors själar inlåsta.

‘’Berätta’’, dånade rösten. En mörk, skräckinjagande röst.

‘’Jag… ’’, började han och täckte ansiktet med händerna. ‘’Jag har mördat’’, fortsätta han. Plötsligt kände han en stor lättnad. ‘’Åh jag har mördat.’’ Martin fortsätta berätta allting, hela gårdagen. Varje ord blev lättare och lättare att erkänna. Till slut skakade han på huvudet och tog ner sina händer. Skepnaden var borta, slottet, de illröda flammorna, de spetsade människorna och den nattliga himlen var försvunnen. Han tittade sig omkring, omringad av fyra väggar och ett tak, här och där stod personer i uniformer. ‘’Var, var är jag?’’ frågade Martin.

‘’Polisstationen’’, svarade en röst. Martin tittade framåt och där stod en kvinnlig polis. ‘’Och vi är väldigt intresserade att du berättar mer.’’

Martin mötte hennes blick, ett par ljuva, söta blå ögon. Han nickade till och log.