De sitter på den slitna bänken vid ån, förbi rinner vattnet i kanalen.
Fåglarna sjunger i buskarna om sommaren och det andas frid i blomstersalen.
En doft av blommor, buskar och träd i blom, ger en känsla av fullkomlighet.
Vad de två just nu känner är något som vi alla, men egentligen bara de två vet.
Den ena i sin finaste sommarklänning och med brunbrända ben.
Den andra i en något sliten svart kostym, men liksom omgiven av ett sken.
Utbyter försiktiga blickar, nyfikna, glada, som nyförälskade gör.
I deras vackra värld finns i detta nu, inga kan, måsten eller bör.
Små leenden som gör en ljummen sommarkväll, ännu lite varmare ändå.
Det sträcks försiktigt ut en liten hand, riktas en outtalad fråga, det är dags att gå.
Varvid de tar varandra i hand och reser sig, ser sig om och allt andas frid,
ikväll, just här och nu är dagen deras, det är deras liv och deras tid.