Enda sedan jag kom i puberteten har jag gått och funderat över en sak.
Varför är alla män så rädda för mig?
De blir rädda när jag rullar på kondomer, när jag byter bilbatteri och när jag komponerar kärleksbrev. De skakar av skräck när jag sliter sönder kondomen, spottar ut den, när jag krossar bilbatteriet mot en vägg och när ett kärleksbrev dimper ner i deras brevlåda.
Det är många saker de inte känner till om mig. Men det är mycket de tror sig veta. De älskar när jag talar i tungor och rider bakifrån under jungfru Maria-ikoner och mammas spetsgardiner. Jag älskar när de skriker. Och tillsammans hatar vi kärleken och alla sockersöta dialekter.
Vi älskar hatet och älskar att älska men kan inte hjälpa att vi hatar varandra. De kommer i mig, gång på gång, men går såfort jag njuter. Är det av rädsla? Av förakt? Eller av hat? Och vad är skillnaden? Jag har många frågor men bryr mig inte om svaren. Jo, det gör jag, men bara på en enda: Varför är alla män så rädda för mig?