Har blivit mindre självkritisk med åren, och publicerar det mesta som jag skriver. När min tänkta författarbana påbörjades, fanns det texter som jag aldrig skulle drömma om att visa (förutom för någon). Å andra sidan arbetar jag mycket mer med varje text nuförtiden, vrider och ändrar på orden, klipper och klistrar med en helt annan hantverksmässighet än förr. Går ibland tillbaks många varv, tills jag knappt orkar mer, måste sova eller ut på andra uppdrag - då får alstret anses vara färdigt.

Vill minnas hur jag var rädd för att röra vissa formuleringar, som om de vore magiska, kanske knutna till något särskilt skapandeögonblick. Hade helt enkelt icke skrivit tillräckligt många texter för att kunna observera hur mina mönster funkar [detsamma för läsning av andras verk]. Numera tilltror jag min förmåga att återskapa idéerna närsomhelst, samt märker hur jag plockar fram inre bilder just där de passar. För att inte tala om favoritfraser och älsklingsklanger som jag ser till att begagna lagom ofta.

Mer specifikt om självkritik : Visst bör man jämt göra sitt bästa. Och visst är det värt att gallra bland allt man uttrycker (om så än efteråt eller före man visar världen vad man totat ihop). Problemet blir dock att man lätt lurar sig själv i jakten på den perfekta dikten, dvs inbillar sig kunna avgöra kvalitén en gång för alla. Man missar att ens blick ständigt skiftar fokus, och hur ens upplevelse av vad man skrivit ändrar sig och ändrar sig igen, från ena aftonen till andra månaden. Möjligtvis hjälper det att återkomma till materialet såpass titt som tätt att man hittar sin genomsnittliga blick för dess värde. Fast det känns synd om man skulle behöva vänta flera dygn med att delge vad man har på hjärtat. Då föredrar jag hellre att uppdatera mina tankefrön i nästa text och i nästa...