Tiden saktar in. Dagsljuset falnar snabbt. Dagen har varit febervarm och fuktig. Vi sitter ensamma på verandan i den mörkblå kvällningen. Cikadornas ödsliga sång fyller skymningen, lämnar oss tysta och vördnadsfulla inför naturens styrka och skönhet. Skogens magiska ljud förenar sig i en utomjordisk sång och på avstånd hörs mullret från en kommande storm.

Ovanför trädkronorna, så många stjärnor om natten, som i mörkret är lysande nålstick av ljus. Här i det tropiska paradiset är allt annat så långt borta. Vi är inkapslade i ett grönt täcke, mil efter mil från städer, länder och grå civilisation.

Ovädret är på väg genom natten. Vi förvarnas att stormen kommer anlända med kraft, ett hammarslag i natten. Blixten når den högsta punkten. Det kalla vita ljuset
flödar över vattnet, formar tillfälliga skuggor och när regnet kommer fylls floderna. Djungelns fuktiga atmosfär håller oss stilla.

Jag tog mig upp till utkiksplatsen, via Coffin Cliff Trail en stig genom grenverket uppför berget. Svetten forsade och hjärtat slog. Dofterna av växter och förruttnelse i djungelns dunkel omfamnade mig, här djupt inne i det innersta, ett grönt hjärta slår, år efter år, eoner för eoner.

Väl uppe låg landskapet framför mig som en grön matta över höjder och dalsänkor, och som en brun orm slingrade sig floden fram. Sedan tog jag stegen högt över marken. På the Canopy Walkaway mellan uråldriga träd tar vi oss sakta fram och djupt där nere skymtade vi marken.

När vi skulle bege oss tillbaka till civilisationen regnade det igen. Bilfärden genom skogen tog timmar medan vattnet steg i vattendrag och rännilar, gjorde vår färd osäker, ryckig och skakig. Regnet slog mot vindrutan. Vinden tog i. Känslan av utsatthet var uttalad. Tiden gick så långsamt och vägen var lång. Skulle vi hinna med flyget.

På flygplatsen var den lilla vänthallen full med folk. Det stod väskor på rad i väntan på nästa plan. Där i det trånga rummet kändes vildmarken avlägsen och när vi till slut lyfte kändes vårt äventyr som en dröm.